Golden Globes

Black Swan är nominerad till Bästa film (drama) och Darren Aronofsky är nominerad till Bästa regissör! Jag är så sjukt glad för Darrens skull och då har jag inte ens sett filmen än. Jag läste manuset för snart ett och ett halvt år sedan men jag får vänta ytterligare ett tag på att se filmen.

Men fan vad kul det är! Och det är banne mig på tiden! Förhoppningsvis följer det Oscars-nomineringar på det här också. Något han borde ha fått redan för The Wrestler och The Fountain (om inte tidigare). Som ni kanske har förstått så är Darren Aronofsky en av mina absoluta favoritregissörer.

Det ska väl dock mycket till för att han ska ta hem några priser (utöver kanske några Independent Spirit Awards förstås) då han tampas med bland annat Christopher Nolan och dennes enastående Inception.

Några andra nomineringar värda att nämnas är The Fighter (med Mark Wahlberg och Christian Bale) även den i kategorin Bästa film (drama) och RED, en actionkomedi baserad på serietidnings-miniserien (den ni!) av Warren Ellis som är nominerad till Bästa film (komedi eller musikal).

I kategorin Bästa tv-serie (drama) möter min nya favoritserie The Walking Dead en annan favorit, nämligen Mad Men. Även Boardwalk Empire är nominerad i kategorin och jag börjar bli mer och mer sugen på även den serien.

The Walking Dead

Ända sedan Lost slutade i våras så har jag saknat att ha en serie som man verkligen längtar att få se nästa avsnitt utav. En serie som man följer vecka efter vecka. Mad Men och Glee i all ära men det är inte samma sak. Förra hösten trodde jag att Caprica skulle komma att bli den serien och jag såg verkligen fram emot det. Pilotavsnittet var riktigt bra, premissen kändes lovande och Jane Espenson (Buffy the Vampire Slayer, Battlestar Galactica, m.m.) skulle vara show runner. Jag hade kanske lite väl höga förväntningar och såhär i efterhand är det inte alls konstigt att jag blev djupt besviken.

Men nu finns det en ny klar kandidat: The Walking Dead. Serien bygger på en serietidning skriven av Robert Kirkman och ursprungligen illustrerad av Tony Moore (Charlie Adlard tog över tecknandet efter de första sju numren) som handlar om en grupp människor och deras kamp för överlevnad i ett zombiedrabbat USA.

Bakom serien står bland andra Frank Darabont (The Shawshank Redemption, The Green Mile) som även regisserade pilotavsnittet och det är därmed inte särskilt förvånande att fokus ligger, precis som i förlagan, på de överlevande och deras relationer mer än på skräck och zombieaction. Det bjuds på en hel del sådant med förstås men det är ett drama först och främst. Jag kan knappt vänta till på onsdag då, såvida inget oväntat stör planerna, Micke och jag ska se det fjärde och senaste avsnittet regisserat av vår egen Johan Renck.

Prickigt

Jag tyckte att bloggen var väl förtjänt av en ansiktslyftning och vad är mer nördigt än prickar? Okej, det låter kanske långsökt men släng in lite Ben-Day dots i rubriken, fixa en bakgrund med Kirby dots och voilà! Det är som om Roy Lichtenstein skulle ha gått loss på ett gammalt nummer av Fantastic Four! Eller det är väl kanske att ta i men lite old school ser det i alla fall ut.

Vad tycks?

Green Lantern

Igår kväll sändes trailern till Green Lantern (med Ryan Reynolds i den eponyma huvudrollen) på amerikansk tv och kort därefter började den självklart cirkulera på nätet. Mitt intresse för filmen under utvecklingen har gått lite i vågor då jag inte har haft någon vidare relation till karaktären Green Lantern (ett vanligt fenomen när det gäller DC och deras stall med superhjältar) men efter att ha gett serien Green Lantern - Rebirth en chans så har jag blivit mer och mer sugen den senaste tiden. Och nu med trailern så har intresset stärkts ännu lite mer.



Tonen påminner om hur man valde att hantera filmatiseringen av Iron Man, seriöst och med respekt gentemot källmaterialet men samtidigt med en ordentlig glimt i ögat, Ryan Reynolds känns så här långt helgjuten i rollen som Hal Jordan (nästan lika självklar som Robert Downey Jr är för Tony Stark) och det verkar dessutom som att de har löst de visuella problemen/aspekterna (dräkten och ring-konstruktionerna) väldigt bra. Det enda minuset, eller frågetecknet för att vara diplomatisk, är Blake Lively och då främst scenen där hon försöker vara auktoritär. Jag håller tummarna för att det funkar bättre i sitt fullständiga sammanhang eller att hon åtminstone är mer trovärdig i resten av filmen.

Överlag så ser det väldigt ljust ut i dagsläget när det gäller filmer baserade på serietidningar i allmänhet och superhjältar i synnerhet. Det återstår nu alltså bara att vänta till våren och sommaren då det är dags för en kavalkad utan dess like då, utöver Green Lantern, filmer som Thor, Captain America: The First Avenger, X-Men: First Class har premiär. För att inte tala om sommaren 2012 då Iron Man, Thor och Captain America möts i The Avengers med manus och regi av Joss Whedon(!) följt av Christopher Nolans avslutning av sin Batman-trilogi, The Dark Knight Rises. Och då har jag inte ens nämnt The Wolverine; Darren Aronofskys (ja, det verkar äntligen vara officiellt) fristående-men-ändå-inte uppföljare till X-Men Origins: Wolverine!

Sitter jag här och dreglar? Hm, det verkar inte bättre än så. Jag får nog ta och göra något mindre upphetsande helt enkelt... som att stryka dukar kanske? Njae, nu ska vi inte överdriva. För att knyta an till Green Lantern så lägger jag mig och läser Sinestro Corps War istället.

Nördnyheter

Christopher Nolan har nu avslöjat titeln på hans tredje Batman-film: The Dark Knight Rises. I en intervju med LA Times diskuterar regissören den kommande filmen i väldigt kryptiska ordalag men dementerar ryktet om att The Riddler skulle vara skurken. Ryktet om Catwomans medverkan är dock ännu intakt och jag är alltjämt nöjd.

Efter den senaste månadens turer kring filmatiseringen av The Hobbit står det nu äntligen klart att de två filmerna kommer att spelas in i Nya Zeeland precis som med Lord of the Rings. I dagarna har man även presenterat skådespelare för såväl Bilbo som en hel drös med dvärgar.

I övrigt? Darren Aronofsky har fortfarande inte blivit officiellt bekräftad som regissör av uppföljaren till X-Men Origins: Wolverine men "alla vet" att han är det, James Cameron planerar Avatar 2 & 3 som sina nästa filmer och Jocke Bergs brorsa kommer eventuellt få regissera Deadpool.

Nöjd nörd

Det är nu fem dagar sedan vi kom hem från London och jag har ännu inte riktigt återhämtat mig. Firandet av Anton och Daniel i lördags kväll hjälpte knappast men överlag så beror det nog på London. Tre intensiva dagar av promenader, museer, sevärdheter, mat, shopping, etc. En överväldigande upplevelse och efter alla de intrycken så är det inte konstigt att jag fortfarande drömmer om de vackra parkerna och alla enastående byggnader. Vilken underbar stad!

Inte helt oväntat så hann vi tyvärr inte med allt som vi hade planerat (exempelvis fick British Museum och Trafalgar Square stryka på foten) men det känns ändå som att vi hann med förvånansvärt mycket. För en uppsjö med bilder och resebetraktelser hänvisar jag er till Lindas blogg. Närmare bestämt hit.

Älsklingen och jag på Westminster Bridge.

Av det vi hann med så kan jag bland annat nämna Churchill War Rooms, ett museum som innehåller Cabinet War Rooms och Churchill Museum vilket var otroligt intressant. Cabinet War Rooms är en rekonstruktion av den bunker från vilken Churchill och hans regering styrde Storbritannien under andra världskriget. Churchill Museum är, som namnet avslöjar, ett museum om just Winston Churchill och hans liv och karriär. Jag vet inte hur många timmar vi spenderade där men till slut - efter att ha läst åtskilliga skyltar och lyssnat på en mängd olika tal - kändes det nästan som att man fått en överdos med information.

Som den serienörd jag är så var det förstås obligatoriskt med ett besök först på Forbidden Planet och sedan Mega City Comics när vi tog en tur till Camden. Planen var att försöka göra så många fynd som möjligt och inte köpa något som jag lika gärna kan köpa på Seriebörsen men det gick lite si och så med det. Det enda riktiga fyndet var en deluxe edition av Batwoman Elegy som det var 4 pund rabatt på. Alltid något! Utöver det så köpte jag Invincible Iron Man vol. 1, Runaways: Pride & Joy, en deluxe edition av Fables - Book One till Linda och första numret av Uncanny X-Force som nyss drog igång.

Skörden från Forbidden Planet och Mega City Comics.

Sist men inte minst så var vi och såg Phantom of the Opera, något jag har längtat efter att göra i snart tio år. Biljetterna fick vi riktigt billigt då det var begränsad sikt. I form av en studsande dirigent. Vi satt alltså i mitten på första raden. Lyckligtvis störde inte dirigenten överdrivet mycket utan det var mest charmigt. För att inte tala om hur mäktigt det var när ljuskronan lyftes till taket under ouvertyren. Eller när den sedan föll! Vi kände vinddraget! Jag kom på mig själv med att sitta och le som en idiot under stora delar av musikaler. När jag inte satt och smygmimade vill säga...

Nöjd nörd!

Helt enkelt en underbar semester och jag sitter redan och kollar runt bland nya resmål. För även om jag längtar tillbaka till London så borde man variera sig lite. Italien eller Frankrike kanske?

Det finns hopp!

NYCC (New York Comic Con) pågår för fullt och nyheter om allsköns serietidningar, filmer, tv-spel, etc. kommer som i drivor men för mig så är det här utan tvekan helgens absolut största nyhet.



"The upcoming arc, after this first one, sees X-23 on the road... And her partner-in-crime will be Gambit. And that has just been a blast to write. So much fun!" - Marjorie Liu

JAAAAAAAAAAA!!! Gambit är sakta men säkert på väg in i strålkastarljuset igen. Det här kombinerat med att han kommer fortsätta dyka upp i X-Men vol. 3 framöver och att även Mike Carey har en del planer för allas våran ragin' cajun gör mig optimistisk inför framtiden.

Värt att fira! Genom att... sortera tvätt?! Fuck...

"Greatest Man on the Internet"

RayWilliamJohnson bjuder i sedvanlig ordning på en del kul.
Plus, veckans hjälte.

Smells like the 90's

Så där ja! Nitton år efter att det ursprungligen släpptes så har jag nu äntligen införskaffat fjärde utgåvan av Drakar och Demoner. Det var banne mig på tiden!

Nu ska jag kolla ifall den här tv-serien som jag har hört så mycket gott om (Arkiv X? Var det så den hette?) verkligen är något att ha. Passar även på att smaka på den här kolsyrade drycken som jag hittade i affären tidigare idag. Coca-Cola står det visst på etiketten.

/sarcasm

Allvarligt talat så är det kul att äga böckerna själv för en gång skull och det här är bara början. Jag har en liten lista med boxar och handböcker som jag håller ögonen öppna efter, främst till Drakar och Demoner men även när det gäller Kult och Mutant Chronicles. Det finns lite allt möjligt på Tradera och det gäller bara att ha lite is i magen så kan man göra riktigt bra fynd.

Såå... Fritagningen inom kort?

Veckans nerd-rant

Egentligen var det förra veckans nerd-rant men nu blev det så här istället. Lyssna och lär!



Vlogbrothers är tillsammans med wheezywaiter och communitychannel mina senaste fynd i YouTube-världen. Jag börjar få allvarliga problem med att hänga med i alla mina prenumerationer...

Kulturnatten

Igår var det som bekant Kulturnatten här i Norrköping och det blev en riktigt lyckad eftermiddag och kväll även om det kanske inte blev som planerat. Det började med fika, fotoutställning och musik i Knäppingsborg (närmare bestämt Mats Bäckers utställning Rockshots och Ulla Muda som sjöng Edith Piaf) följt av mat och öl på Världens Bar.

Efter maten var det raska steg mot Kulturkammaren för att se Shineth uppträda vilket alltid är en fröjd för både ögat och örat. Sjukt proffsigt och massor med hits! Eller så många som man hinner med på en halvtimma.

Det blev ytterligare öl när vi sedan svängde förbi hemma för att ta på oss lite varmare jackor och se över valmöjligheterna inför resten av kvällen och det var då Linda gjorde månadens upptäckt; Flimmer hade förhandsvisning av Chan-Wook Parks senaste film Thirst på Harlekinen. Fri entré! Ifall namnet inte låter bekant (så är ni först och främst noobs!) så är Park även regissören av bl.a. Sympathy for Mr. Vengeance, Oldboy och Lady Vengeance, tillsammans kända som Hämnartrilogin, några av 2000-talets bästa filmer.

Utan att avslöja för mycket så kan jag säga att Thirst handlar om en katolsk präst som vill hjälpa människor men som istället hamnar i en vild spiral av synd, begär och kroppsvätskor. En väldans massa kroppsvätskor. Det är en otroligt snygg film och i vanlig ordning så bjuder Chan-Wook Park på absurd, becksvart humor som han växlar med romantik och tragik utan några till synes begränsningar. Det är just det som jag finner så uppfriskande med Parks filmer, han låter sig inte begränsas av konventioner och tabun.

En perfekt avslutning på en redan lyckad dag med andra ord!

ATANARI: Zerkamion - De blodsbundna

Ända sedan begynnelsen, då Kaos sökte förgöra Atanari, har Zerkamion kämpat mot de mörka krafterna. Dessa blodsriddare välsignades av Atanari och den gudomliga elden brinner enligt legenden starkt i deras själar.

Zerkamion betyder "de blodsbundna" på azrakhi och detta namn kommer sig av den ritual rekryter ursprungligen genomgick när de invigdes i orden. Rekryten, en så kallad blodsadept, drack då blodet från en redan initierad, vanligtvis den riddare som hade tränat adepten, och blev på så vis en del av det kollektiva blodsbandet som gick tillbaka till Den förste. Denna ytterst farliga ritual föll dock ur bruk för snart hundra år sedan främst för att man ansåg att den var barbarisk och morbid men även på grund av att alldeles för många blodsriddare gick till spillo.

När en adept dricker av blodet faller denne nämligen i en transliknande mardröm i vilken han eller hon måste bekämpa sina inre demoner i en slutgiltig prövning; konsekvenserna av ett misslyckande varierar mellan galenskap, förlust av sinnen (såsom syn och hörsel), katatoniskt tillstånd och i vissa fall även döden. Prövningarna man måste genomgå för att bli blodsriddare är fortfarande ytterst krävande och det är många rekryter som inte håller måttet men dessa kan istället tjäna sina jarlar även om misslyckandet medför ett visst socialt stigma.

Historiskt sett så har blodsriddare funnits i många olika riken och även i Atanaris mest avlägsna regioner men sedan några hundra år tillbaka så har Zerkamion varit under khelfariskt styre även om liknande discipliner har bevarats runt om i världen. Efter att ha stävjat en mörkerinvasion för drygt trehundra år sedan följde nämligen många blodsriddare sin ledare Wodhan när denne återvände till Khelfara och kröntes till konung efter faderns död. I Mörkrets frånvaro kom Zerkamion att fungera som konungens elitgarde, något som har befästs under årens gång.

ATANARI: Khelfarimm - Det ursprungliga Ordet

I begynnelsen, när Atanari först angreps av Kaos invaderande mörker, vaknade människan under de slocknande stjärnorna och det första hon hörde var ett ord i vinden: Khelfarimm. Detta ord, det ursprungliga Ordet, fyllde henne med gudomlig inspiration och öppnade hennes ögon för det uppdrag som väntande. Människan hade därmed kallats till sin skapares sida för att bekämpa det mörker som sökte förgöra dem och kom snart till undsättning.

Det var dock inte alla som hörsammade kallelsen då många överväldigades av Atanaris enorma vidd och de önskade att få återvända till den intighet de var sprungna ur. Dessa människor sällade sig istället till Mörkret och blev de första kärlen för dess fasansfulla och korrumperande själ.

Efter en världsomvälvande strid drog sig Mörkret tillbaka och för att förhindra en framtida invasion restes dimensionsmurar samtidigt som Zerkamion, de blodsbundna, gav sig ut i världen för att sprida Khelfarimm.

Ordets egentliga betydelse är förlorad till tidens gång men den närmaste definitionen står att finna hos azrakhi (mänsklighetens äldsta språk som konstruerades från Khelfarimm) där det är en förlegad och ytterst formell fras för "gudomlig plikt". Enligt Khelfarimm är människans uppgift att beskydda världen från Kaos och det är flera av Atanaris många olika religioner som bygger på Khelfarimm i varierande utsträckning.

Tolkien, Tolkien & Tolkien

Som ni kanske läste, när Linda nämnde det i sin blogg, så införskaffade vi den förlängda dvd-utgåvan av Return of the King förra veckan. Med en massa kul extramaterial! Nog för att jag sett allt förut men nu kan jag se det när som helst. Vilket vi gjorde i princip hela helgen. Yay! Jag lyckades t.o.m. få Linda att kolla på filmen med kommentatorspår. I nästan två timmar stod hon ut. Världens bästa flickvän!

Sjukt sugen på mer så passade jag på att se klart en film jag började kolla på för några veckor sedan, Born of Hope, en otroligt ambitiös amatörfilm om Aragorns far, Arathorn och Dúnedain i norr. Överlag så är det en helt okej film även om vissa skådespelarprestationer är ganska tafatta och manuset bitvis svagt men tack vare att det är just Dúnedain som det handlar om så har jag en hel del överseende. Ska man vara riktigt petig så finns det förstås massor att klaga på när det gäller hur Dúnedain framställs och det blir kanske lite väl tydligt ibland att det ändå handlar om fan-fiction (även om det är osedvanligt påkostad sådan) men jag försöker vara så positiv som möjligt.

Just ja, orcher med helt vanliga ögon och ett datoranimerat troll. Uäh.



Avslutningsvis så har jag även hittat en underbart nördig sida, Tolkien Gateway, där man kan hitta allt och lite till om professor Tolkiens legendarium. Jag som trodde att Encyclopedia of Arda var uttömmande!

Best of: YouTube - del 2

Efter en mjukstart igår så är det nu dags för topp 3!

Först ut idag är sxephil, en nyhetskanal med en stor dos humor. Det är tack vare sxephil, även känd som Philip DeFranco, som jag började prenumerera på olika kanaler förra sommaren när jag insåg att det faktiskt fanns en hel del vettigt på YouTube utöver enstaka roliga klipp. Ingen häpnadsväckande insikt kan tänkas men för mig som ändå är ganska kräsen och skeptisk av mig så var det stort.



Vårens riktigt stora fynd var schmoyoho (även kända som The Gregory Brothers) som bl.a. ligger bakom Auto-Tune the News. The Gregory Brothers tar nyhetsklipp som de med hjälp av Auto-Tune och redigering gör låtar av, ett framgångsrikt koncept då de har rönt stora framgångar på iTunes med Double Rainbow Song och nu senast Bed Intruder Song.



Toby Turner från LikeTotallyAwesome har även ett par egna kanaler och en dem är Tobuscus. Här lägger Toby ut egna projekt som exempelvis skämtreklam för Farmville och Mafia Wars, så kallade "literal trailers" och allmänt random yrande. Bra skit helt enkelt!



Vad säger folk, har mina YouTube-tips förgyllt några liv? Eller har kanske ni några bra tips till mig?

Sacred Worlds - "Live"

Det finns egentligen inte så mycket att säga. Eller det finns väl en hel del att säga men jag försöker skräda mina ord.

Låten är i alla fall sjukt bra!



En liten förklaring är kanske på sin plats. Blind Guardian skrev tydligen Sacred Worlds till datorspelet Sacred 2 - Fallen Angel och det här är alltså ett framträdande från det spelet som man kan låsa upp genom att genomföra ett särskilt uppdrag.

Best of: YouTube - del 1

Under det senaste året har jag sakta men säkert byggt upp en hyfsat ansenlig prenumerationslista på YouTube och jag tänkte att jag skulle dela med mig lite om vad det är jag brukar titta på om dagarna.

Först ut är MysteryGuitarMan som jag har nämnt tidigare. Det är inte helt lätt att försöka förklara exakt vad det är han gör men låt oss säga att han skapar musik med hjälp av konventionella instrument, allsköns föremål och videoredigering. Tyvärr så har han i viss mån övergivit sitt innovativa musikskapande och börjat fokusera mer på att leka med visuella tekniker men det är fortfarande sjukt imponerande oftast.



När jag skrev om MysteryGuitarMan förra gången så nämnde jag även att jag hade hittat honom via RayWilliamJohnson som har en kanal där han mer eller mindre recenserar så kallade "viral videos", klipp som tack vare sajter såsom exempelvis YouTube har blivit otroligt populära.



Sist ut för idag är en av mina absoluta favoriter, spel- och teknikkanalen LikeTotallyAwesome som leds av Toby Turner, en nygammal bekant för mig då jag följde LTA ett tag när den ursprungligen startades förra hösten av Philip DeFranco (mer om honom - och Toby Turner - nästa gång). Jag tappade dock intresset ganska snabbt pga formatet men någon gång i våras så hittade de dock ett sjukt bra koncept och när jag såg ett avsnitt nu i somras så blev jag helt såld.



Fortsättning följer...

The Sims 3: Late Night

När jag först testade The Sims 3 så kändes det väldigt tomt, alla expansioner som man hade vant sig vid till tvåan var ett minne blott och även om det fanns en massa nytt kul i trean så fastnade jag aldrig riktigt. Destination Världen (World Adventures för våra utrikiska vänner) räckte inte för mig även om det verkade lovande men häromdagen när jag kollade upp Drömjobb (Ambitions) lite så blev jag sjukt sugen på det igen. När jag nyss dessutom såg trailern för den nästkommande expansionen Kvällsnöjen (Late Night) så började det fullkomligt spritta i kroppen på mig. Testa ni!



Blev det något sprittande? Ljug inte! På Gamespot finns även en exklusiv artikel om den tredje expansionen som släpps i slutet av oktober.

Hm, "slutet av oktober"... Är det inte någon som fyller år då?

Nylansering

Ny adress! Ny design! Ny inriktning!

Efter mycket om och men så har jag äntligen fått arslet ut vagnen och återigen dragit igång min gamla blogg, den här gången med en mer konkret vision om vad som ska behandlas i den.

Främst blir det, såsom adressen antyder, allehanda nördigheter. Serietidningar, film, tv-serier, datorspel, rollspel, etc. Som en del av nylanseringen så slog jag även ihop mina två bloggar och jag kommer därmed alltså skriva om Atanari här i fortsättningen. Atanari är, för de som inte redan vet, en spelvärld, ännu i sin linda, i vilken Robert E. Howard möter H.P. Lovecraft. En hänsynslös värld formad av det ständiga hotet från Kaos - det ursprungliga mörkret. Under sommaren så har det inte blivit så mycket skrivet men inspirationen har fortfarande flödat vilket har resulterat i en massa anteckningar och idéer som jag ska sätta mig med och gå igenom inom kort.

Utöver Atanari så är det mycket möjligt att jag skriver lite om Neuropolis, en dystopisk framtid i vilken den norra hemisfären styrs av Perpetua, ett företag som tog makten efter ett förödande tredje världskrig. Vetenskapen har tagit stormsteg och tidigare paranormala fenomen såsom spöken och telepati är nu en del av vardagen. Mer om det vid ett senare tillfälle.

Hur som helst, förhoppningsvis så hjälper det att jag nu har en lite snävare inriktning för bloggen istället för att bara skriva om allt möjligt. Tidigare blev det lätt så att jag inte visste vad jag skulle, eller borde, skriva om och istället skrev jag helt enkelt ingenting men det ska det minsann bli ändring på.

Så välkomna tillbaka och akta er för nördarna i hörnet! De bits. Och smittar.

Allmän geekvarning utfärdas!

Den som väntar på något gott...

Det har varit en lång väntan men nu är den äntligen över. Nej, jag talar inte om min efterlängtade återvändo till bloggosfären, även om det onekligen också är en anledning att fira, utan om Duke Nukem Forever.

"You wanna dance?"

Själv bryr jag mig föga om nyheten att spelet som har varit fast i utvecklingslimbo sedan slutet på 90-talet äntligen släpps nästa år men för två av mina vänner är det här en väldigt viktig händelse. De slog nämligen vad om huruvida Duke Nukem Forever någonsin skulle släppas. Nu ska man visserligen inte ropa hej förrän man är över bäcken och allt det där men nog ser det ut som att det faktiskt är dags. Läs pressmeddelandet här.

Så, Kalle och Jocke. Vem av er var det som aldrig slutade tro och hur mycket var vadet på nu igen?

Scott Pilgrim vs. The World vs. The Secret World

Hela internet verkar ha blivit som tokiga i Scott Pilgrim vs. The World de senaste dagarna. Här har jag suttit och suktat efter Iron Man 2, Kick-Ass och Valhalla Rising när det plötsligt dyker upp en trailer för en film som nästan får mig att glömma allt annat. Helt enastående! Tydligen så är filmen baserad på en serietidning av Bryan Lee O'Malley som heter just Scott Pilgrim.

Titta och njut!



I torsdags släpptes en ny trailer för det kommande MMORPG:t The Secret World (som jag nämnt tidigare) och nu fick man äntligen se lite från själva spelet. Tillsammans med Star Wars: The Old Republic så är det här det MMORPG jag ser fram emot mest de närmaste åren. Hoppas bara de inte släpps samtidigt.

Trots att jag har sett fram emot The Secret World i flera år nu så är det ändå Scott Pilgrim vs. The World som tar hem den här ronden. Tänk att en film kan komma från ingenstans och bara köra över en helt och hållet. Jag är överväldigad!

Postapokalyps

Det är inte klokt hur sugen jag är på Fallout: New Vegas just nu! Jag blev påmind om det när jag var och handlade förut och såg senaste numret av PC Gamer i vilken det är ett så kallat exklusivt reportage om utvecklingen av spelet. Självklart så köpte jag ju inte tidningen (svindyr...) utan kollade istället The Vault och deras nyhetsportal om just Fallout: New Vegas när jag kom hem.



Rent spontant så känns det riktigt lovande. Det är först och främst företaget Obsidian som utvecklar spelet och utöver att ha gjort spel som Knights of the Old Republic II (yay!) och Neverwinter Nights 2 (wee!) så grundades de även av folket som låg bakom Fallout 2 (wohoo!).

Att handlingen dessutom är förlagd till ett postapokalyptiskt Las Vegas och därmed kommer knyta an till de två första Fallout-spelen kan endast ses som positivt enligt mig. Förhoppningsvis kommer det finnas ofantligt mycket att göra i den gamla kasinostaden och att New Reno i Fallout 2 fullkomligt bleknar i jämförelse.

Vault Boy verkar också vara optimistisk!
Som om inte det var nog så kom jag självfallet att tänka på The Book of Eli medan jag läste om Fallout: New Vegas. Det är förstås postapokalyps här med och i många avseenden så påminner filmen väldigt mycket om Fallout-spelen. Tyvärr så verkar det inte som att den kommer visas på bio här i Sverige.



I väntan på såväl Fallout: New Vegas som The Book of Eli så funderar jag faktiskt på att installera något av Fallout-spelen imorgon. Eller så kanske man ska satsa på att testa Fallen Earth nu när de har en 10-dagars gratisperiod. Något måste jag göra för att mätta den här hungern efter postapokalyps!

Prog Rock Britannia

I går kväll började jag titta på en dokumentär om brittisk progrock som jag hittade på Warren Ellis blogg (finns mycket bra där) och jag passade på att se klart den nyss.

Prog Rock Britannia, som den heter, är en riktigt intressant och underhållande dokumentär om progrockens uppgång och fall med hjältar som Steve Howe, Rick Wakeman, Carl Palmer, Mike Oldfield, Phil Collins, m.fl. Om det är någon jag verkligen saknar dock så är det Peter Gabriel. Det hade varit väldigt intressant att se vad han hade att säga om den tiden men man får åtminstone se några klipp från gamla Genesis-konserter där han exempelvis är utklädd till en blomma.



Fortsättningen har ni här.

Om ni ursäktar så ska jag nu lyssna på lite Genesis. Skivan Foxtrot närmare bestämt.

Vår!

I dag sken som bekant solen och det innebar en tur ner till stan för mig och Linda. Det blev frukost på Istanbul Kebab (som sig bör en underbar vårdag som denna) och sedan lite shopping. Eller i alla fall för Linda, jag hittade inget vettigt utan blev snarare mest vred på H&M:s ytterst undermåliga utbud.

Det hade dock ingen långvarig effekt på vårglädjen utan jag var snart tillbaka till mitt sedvanligt goda humör.

Aaarråh vår!
En fantastisk dag som denna måste självfallet få ett ännu bättre avslut och nu är det snart dags för dagens höjdpunkt i form av Boondock Saints II. Först ska jag dock vara en duktig pojkvän och dammsuga Lindas lägenhet i utbyte mot sushi till kvällen.

Yay vår!

Dagens outfit

Jag kallar den här min oj-jag-har-spillt-blue-cheese-dressing-på-munkjackan-pose.


Det här är min jag-måste-stå-såhär-snett-för-att-få-plats-på-bild-pose.

Kavaj (H&M), jeans (H&M), munkjacka (Åhléns), kängor (Skopunkten), t-shirt (Rusta), boxershorts och strumpor (Netto). Sjalen är från en sjaskig liten butik i Gamla stan i Stockholm.

YouTube

Jag har knappt hämtat mig efter den underbara lunchbuffén på Sabai Tong till frukost och har mest suttit ock kollat runt på YouTube hela eftermiddagen. Bland annat så var jag förstås tvungen att kolla på Boombox med Lonely Island feat. Julian Casablancas ännu en gång och blev då påmind om att jag har missat ett par avsnitt av Saturday Night Live nu. Jag borde ta tag i det.



Dagens fynd är dock MysteryGuitarMan. Efter att ha blivit varse om RayWilliamJohnson via The Philip DeFranco Show (några jag också rekommenderar varmt) och bestämt mig för att prenumerera på hans kanal så visade det sig att jag även hade fått ett gäng med andra kanaler i min prenumeration. De flesta var inget vidare men en av dem var alltså MysteryGuitarMan.



Ytterst underhållande och innovativt!

Lady Gaga vs. Sarea

Jonas Åkerlund har gjort det igen. Den här gången är det en nio minuter lång musikvideo/kortfilm till låten Telephone med Lady Gaga och Beyoncé. Lite som Thelma & Lousie möter Natural Born Killers och Kill Bill. Resultatet är föga överraskande ganska så skapligt skevt för att uttrycka det milt; synd bara att låten i sig inte är lika självklar som exempelvis Bad Romance och Paparazzi.



En betydligt bättre låt är däremot Another Me med Sarea och även den videon är lite småskev. Eller egentligen så är den mer än bara "småskev" men efter att precis ha kollat på Telephone så bleknar den i jämförelse. Hursomhaver, det är en jävligt skön låt och första ronden går till Sarea!



Edvard Grieg ringde dock nyss och vill ha tillbaka sitt Grumme tvättsåpa...

ATANARI: Religion i Khelfara - del 2

Enligt den tron som är mer vanligt förekommande bland vanarer och de jarladömen som ligger i norra och östra Khelfara så är Atanari både såväl skaparen som själva skapelsen och man har därmed en större anknytning till naturen. Atanari, som här även kallas Urmodern, skapade sig själv i begynnelsen och födde sedan människan och alla världens varelser.

Precis som i legenden om Allfadern så väckte världens skapelse det stora Mörkrets uppmärksamhet och Kaos sökte förtära Atanari i sin fasansfulla, svarta hunger. Men Urmodern var inte maktlös ty människorna stod vid hennes sida och med en brinnande, gudomlig passion och inspirerad vrede beskyddade de sin älskade skapare. Även enligt denna tro så förenas en värdig själ med Atanari efter döden och vid tidens ände bestäms världens öde i en väldig strid mellan Urmodern och Mörkret.

- Då Urmodern ses som hela skapelsen, det som besjälar världen och människan i sig och inte en personlig, medveten gud så tillbes hon inte, utan man dyrkar henne genom att visa vördnad och respekt för skapelsen och förkasta Mörkret.

- Förfädersdyrkan är väldigt vanlig och är det mest konkreta sättet att aktivt visa vördnad för Atanari. De dödas andar anses representera Urmoderns mångfacetterade och världsomspännande själ; dessa kallas aspekter och tillbes likt gudar med offerritualer och böner. Azrakher som följer denna tro hyser enorm respekt och vördnad för Azrakh men det ses som förmätet att åkalla och tillbe honom pga hans storhet.

- Det sägs att andar och ibland hela aspekter återföds när hotet mot Atanari är som störst. Dessa män och kvinnor är extraordinära individer och det är de som har tillräckligt starka själar för att kunna bli blodsriddare.


Atanaris aspekter

Aspekterna är inte enstaka andar utan snarare kollektiva medvetanden vars kunskap och erfarenhet kompletterar varandra. De har fått sina namn från legendariska azrakher och khelfarier men då relationen till andevärlden är högst personlig så är det även vanligt att man identifierar dem med döda släktingar som anses vara en del av aspekten.

Indra - Andarnas härold. Indra är den mest vördade av Urmoderns aspekter då hon representerar de döda. Även drömmar är hennes domän, såväl som spådomskonsten.

Tyrakh'araniz - Den Stora härföraren. Tyrakh'araniz var namnet på Khelfaras första konung tillika ledaren av Zerkamion vid den tiden även om det senare talas tyst om i rojalistiska kretsar.

Feargha - Fruktbarhetens kärna. Feargha vakar över allt som växer och anses bestämma över årstiderna, hon tillbes av blivande föräldrar och hennes namn viskas av de olyckligt kära. I många avseenden anses hon vara den mäktigaste av aspekterna och det är få troende som aldrig har ägnat henne en bön.

Aradh - Jägaren. Aradh var en av Tyrakh'araniz närmaste män och den som ledde jakten på flera av de vidunderliga monster som terroriserade de barbariska vanarstammarna. Nu är han jaktens herre och ledsagaren genom vildmarken.

Aughal - Smideskonstens mästare. Aughal är skaparlusten personifierad. Han är såväl hantverkaren som konstnärens stolthet över sitt verk.

ATANARI: Religion i Khelfara - del 1

Enligt khelfarisk statstro, den officiella religionen i landet, så finns det en gud och den guden är Atanari - Allfadern. Allfadern skapade världen och gav den sitt namn, han skapade människan och insjöd i henne en gudomlig potential till stordåd, han skapade allt som i världen finns och även det som finns bortom den. Det stora Mörkret, Kaos, som ständigt söker korrumpera och förvanska allt det som existerar, vaknade då till liv och hungrade efter Allfaderns skapelse.

Ledda av den mäktiga Azrakh slog människorna tillbaka Mörkret och visade för Allfadern att de var värdiga sitt gudomliga ursprung och sedan dess förenas de ärofulla döda med Allfadern medan de ovärdiga förtärs av Mörkret. Genom dessa själar blir både Allfadern och Mörkret mäktigare och vid tidens slut kommer de två drabba samman i en världsomvälvande strid.

- Azrakherna ser sig själva som Allfaderns utvalda folk och Atanaris rättmätiga härskare.

- Allfadern är en kall och avlägsen gud som inte lyssnar till böner och dyrkan utan som endast dömer själar efter deras handlingar då människan vid sin skapelse fick de verktyg som krävs för att klara sig själv.

- En viss form av förfädersdyrkan är dock vanlig och den yttrar sig genom att man visar stor vördnad och respekt för de döda som har förenats med Allfadern. Azrakh är idealet man strävar efter.

ATANARI: Tankar kring Atanaris historia

En av de första idéerna jag hade när det gällde Atanaris fornhistoria var en stormaktstid - med en eller flera högkulturer influerade av legenderna om bl.a. Atlantis och Lemurien - som efter en kataklysm övergår i en mörk barbarisk tidsålder. Då det väldigt tidigt stod klart för mig att denna kataklysm skulle ha orsakats av människor och då mycket av inspirationen kom från nordisk och grekisk mytologi så kändes det som ett naturligt steg att låta världshistorien få en väldigt mytologisk framtoning.

Tanken är alltså att frångå en ordagrann historia till fördel för legender med ett frö av sanning men som överlag är fantastiska återberättelser vilka har förvrängts genom åren. Jag kommer antagligen skriva historien som att det faktiskt var vad som hände men på så vis har jag lite större spelrum och kan ta ut svängarna ifall jag så önskar. Det var exempelvis så jag valde att skriva om skapelsen i beskrivningen av de två khelfariska religionerna och det kändes väldigt stimulerande även om jag fortfarande tyglade mig själv ganska rejält för att inte sväva iväg för mycket.

I fortsättningen blir det troligtvis betydligt lösare tyglar.

Klåpare och annat skoj

Vad är det egentligen för klåpare som arbetar på Aftonbladet? Nog för att det är allmänt känt att kvällspressen inte håller en överdrivet hög standard men när man översätter "mountain lion" till "lejon" så är det fan i mig något som inte riktigt stämmer. Någon uppmärksammade åtminstone misstaget och en rättelse visas under klippet men ändå. Klåpare!

Det får mig osökt att tänka på ett klipp från The Daily Show häromveckan då Jon Stewart gick loss på Rick Sanchez och dennes rapportering av tsunamivarningen efter jordbävningen i Chile.



Klåpare!

Det ordet används alldeles för sällan. Det och "kanalj".

Och så var det ju det här med "annat skoj" ja. Imorgon ska jag till en butik nere på stan och diskutera praktik och det vore verkligen kul ifall det kunde bli något. Tydligen så har de haft praktikanter sedan ett år tillbaka nu och tre av dessa har fått anställning. Nu vet jag visserligen inte hur många praktikanter de kan ha haft sammanlagt men det låter ju i alla fall väldigt positivt. Förhoppningsvis kan det ju även innebära sommarjobb. Om inte annat så har jag ju andra krokar ute där den här erfarenheten kan vara väldigt meriterande för framtiden.

Plus att jag ska till Linköping med Linda imorgon och då blir det ett besök på Seriebörsen. Hoppas bara jag minns vart det ligger... Linda har ju i och för sig GPS i värsta fall.

Som sagt. Skoj!

En lite annorlunda tisdag

Just som jag skrev rubriken på inlägget så började jag fundera över ifall det faktiskt är tisdag och inte måndag... men det är det väl? Det känns åtminstone mer som en tisdag än en måndag så det är det jag går på.

Jag kom just hem från en tur på stan där jag bl.a. svängde förbi en butik som har en tjänst ledig och lämnade av ett personligt brev. Det gick relativt smärtfritt men det kändes onekligen lite smådumt att bara stå där medan kvinnan jag lämnade brevet till skummade igenom vad jag hade skrivit. Nåväl, vi får se vad som blir utav det. Helst skulle jag ju arbeta på GAME eller GameStop men butiksvanan vore bra att få var det nu än blir.

Utöver det så kollade jag igenom resterna av bokrean och lite andra butiker utan att hitta något överdrivet intressant men en försenad födelsedagspresent till Cat blev det i alla fall.

På vägen hem gick jag av någon anledning in på Pressbyrån utanför Domino och började kollade runt bland deras gedigna utbud av tidningar när jag hittade speltidningen Fenix. Tydligen så skriver de om olika rollspel och brädspel m.m. och jag blev lite småsugen men det verkade rent spontant som att de inte hade några artiklar just för mig. Nu i efterhand ångrar jag mig dock; den kostade ju bara 49 kronor och man vet aldrig vad man skulle kunna hitta för spännande i den. Det får nog bli en tur ner till stan imorgon med. Kanske en fika ifall någon är på.

Avslutningsvis så tänkte jag dela med mig av lite humor via Warren Ellis blogg.


God afton!

ATANARI: Språk i Khelfara

I Khelfara talas tre olika språk i varierande omfattning: azrakhi, khelfari och vanamal. Azrakhi är ett gammalt språk vars rötter sträcker sig tillbaka till stormakternas tid då det var modersmålet i det ena av de två mäktiga högkulturerna - Azrakhan. Det är i princip endast azrakhiska stormän och jarlar som behärskar detta uråldriga språk men det är inte ovanligt att azrakher av de lägre klasserna åtminstone bär azrakhiska namn.

Vanamal var det språk som vanarerna talade innan azrakherna enade de splittrade barbarstammarna och grundade Khelfara tillsammans med dem. I dagens Khelfara är det endast i de norra och östra delarna som vanamal fortfarande är någorlunda utbredd, i övriga landet är det främst vanariska shamaner och helare som talar det.

Khelfari är således modersmålet i Khelfara. Det är en modernare form av azrakhi med många influenser från vanamal. Majoriteten av Khelfaras invånare har khelfariska namn men vissa av dessa har även ett azrakhiskt eller vanariskt andranamn eller smeknamn.

Exempel på azrakhiska namn:
Mandharokaz, Aranaghor, Kariztio, Nelzaghar, Kiana, Tokhara

Exempel på vanariska namn:
Hrimdal, Karm, Njerdur, Grifdal, Hraudulf, Njala, Indra

Exempel på khelfariska namn:
Baldhar, Aughal, Haudrin, Hauder, Feargh, Feargha, Tara

Vårtecken

Det börjar dra ihop sig för ännu en underbar superhjältevår. Först ut, med premiär 9 april, är Kick-Ass som är baserad på serietidningen med samma namn av Mark Millar och John Romita Jr. Svart humor, övervåld, popkultur. Helt enkelt en underbart skev variant på vad det egentligen innebär att klä ut sig och bekämpa brott. Rättigheterna till en filmatisering såldes ifall jag inte missminner mig redan innan första numret av tidningen hade släppts och det är därmed inte helt oväntat att filmen verkar vara väldigt trogen förlagan. Bara att hålla tummarna för att den även kommer vara bra.


Senare i april (den 28:e för att vara exakt) så har vi ju förstås Iron Man 2 och det är knappast någon hemlighet att jag verkligen ser fram emot den. Första filmen gillar jag starkt och allting pekar enligt mig på att uppföljaren kommer kunna toppa den. Bara det faktum att Mickey Rourke och Sam Rockwell är med gör att jag blir helt exalterad. Sedan hör det ju förstås till saken att Iron Man i serietidningsform är fullständigt fantastisk just nu tack vare Matt Fraction och Salvador Larroca. Så helt objektiv har jag förstås svårt för att vara.


Snön må ligga kvar ett tag framöver men det här är i min mening omisskännliga vårtecken. Var det något sådant du var ute efter Kalle?

ATANARI: Kort om Khelfara

Jag försöker just nu skriva en relativt kort beskrivning av Khelfara (lutar alltså åt Khelfara istället för Khelfarien) men som ändå ger en bra överblick. Det går inget vidare. Jag är långt ifrån nöjd med mina formuleringar och jag svårt att bestämma mig för vad jag ska fokusera på. Men men, det duger väl åtminstone som en kort introduktion.

"I den grå bistra norden ligger Khelfara, ett rike grundat av överlevande från den forna stormakten Azrakhan som enade regionens barbarstammar, vanarerna, och drev ut de demoniska bestar som där härjade fritt.

Khelfara är en feodal monarki med en enväldig konung som styr över ett flertal jarlar och hövdingar. Dessa är oftast av azrakhisk härkomst men i norr och öster, ju längre bort från konungens högsäte i söder man kommer, är det inte ovanligt med vanarer i dessa positioner. Överlag så utgör azrakherna något av en överklass och majoriteten av dessa bor i de södra, mer befästa städerna, där hotet från det expansionistiska kejsardömet Toquinar har varit betydligt mer påtagligt under vissa perioder."

Det känns som att jag behöver skriva på något annat för att få lite distans till den här texten. En lite mer ingående beskrivning av de olika folkslagen får det nog bli. Dock så ska jag lägga upp det jag har skrivit om språk och religion i Khelfara först.

ATANARI: Ett spelsystem?

Hoppsan. Jag har suttit och läst en del om rollspelsmakande på rollspel.nu och har nu förstås även blivit sugen på att utveckla ett eget spelsystem. Det, om något, känns dock som att ta vatten över huvudet men samtidigt så är det ju något man med fördel skulle kunna vara flera som arbetade med.

Rent spontant så tänker jag först och främst på färdigheter och hur jag gärna skulle se ett antal ganska breda färdighetsområden med möjlighet till djupare specialisering. Istället för att man har exempelvis Hoppa och Klättra så har man snarare Rörelse och den som gör en fasadklättrare kan då välja att specialisera sig inom området.

Ett annat område som vore väldigt intressant att experimentera med är skador. Bort med siffror och kroppspoäng och in med någon variant av skadenivåer á la World of Darkness-spelen.

Jag borde dock fokusera på spelvärlden först och främst men vad säger folk? Något som skulle vara intressant?

ATANARI: Khelfara/Khelfarien

Jag tänkte lägga upp en del av det som jag har skrivit om Khelfarien nu i dagarna men först tänkte jag passa på att be om lite smakråd.

Som ni kanske läste i förra inlägget kallade jag mitt första rike Khelfara men sedan stod det Khelfarien på kartan som jag lade upp. Detta beror helt enkelt på att jag senare kom på en variant på Khelfara och har sedan dess mer eller mindre kört på Khelfarien. Min tanke har varit att Khelfara var det ursprungliga namnet på riket men att det nu har moderniserats och blivit Khelfarien. Dock så har jag inte kunnat släppa det helt och ibland blir jag lite sugen på att byta tillbaka.

Vad tycker ni? Khelfara eller Khelfarien?

ATANARI: En rollspelsvärld

Idén om en spelvärld som är mer influerad av mytologi än fantasy har länge känts väldigt lockande och i höstas bestämde jag mig efter mycket om och men att jag skulle ge mig i kast med att försöka skapa något eget. Det jag främst var ute efter var en ociviliserad värld, till stor del outforskad, som därmed var vild och hänsynslös. En mörk värld där magi till att börja med var ytterst sällsynt men även mer inspirerad av sataniska ritualer och ockultism än blixtar och eldklot.

Jag började med att väldigt löst och i stora drag skissa på några riken och tillhörande folkslag. Ett par nordliga riken kändes viktigast då mycket av inspirationen kom från nordisk mytologi och Robert E. Howards värld (med Cimmeria och Nordheim) så det dröjde inte länge innan jag hade en ganska klar bild av mitt första rike - Khelfara.

Sedan dess har arbetet flutit på i varierande takt och de senaste dagarna har det knappt funnits någon hejd på mig. Häromdagen fick jag exempelvis för mig att jag en gång för alla skulle få till något bättre än en kartskiss över Atanari och resultatet blev jag riktigt nöjd med. Jag fixar dagligen till små detaljer och det lär tillkomma ett antal länder vilket bäddar för modifieringar men överlag så känns det som att det här är Atanari. Eller åtminstone nordvästra Atanari.

Man bara måste älska paint-kartor! Vad man däremot inte måste älska är att göra kuster och berg med en musplatta istället för en ordentlig mus. Det hindrade förstås inte mig från att envist sitta och pilla tills jag blev nöjd. Häh.

ATANARI: En introduktion

Nu undrar ni säkert vad det här är för pretentiöst påfund. Är det något frikyrkligt må tro? Nja, det kan det väl knappast kallas. Kanske en ny sån däringa, vahetere, utländsk korv? Tyvärr, det lär nog bli ytterst lite diskussion kring just korv här. En hel del nördande om svärdsvingande hjältar och fasansfulla monster lär det däremot bli. Så allmän geekvarning utfärdas! Det här är nämligen mitt senaste steg i skapandet av den rollspelsvärld som jag valt att kalla Atanari.

Med hjälp av den här bloggen kommer jag kunna redogöra för mina spelare (och andra som eventuellt är intresserade) hur arbetet går samtidigt som de får en klar möjlighet till att påverka utvecklingen av spelvärlden. Önskemål, kritik, förslag, idéer, etc. Allt är välkommet och uppmuntras.

Låt oss forma denna värld tillsammans!

Frågetecken

Vad fan ska jag göra med den här bloggen egentligen?

Just nu skriver jag mest för att mitt senaste inlägg inte ska vara en inflammatorisk tirad mot majoriteten av internets användare. Men sen då? Då och då så kollar jag igenom mina inlägg efter en röd tråd som man kan spinna vidare på men utan någon vidare framgång.

Att bara skriva om vad jag gör om dagarna känns ju i alla fall fullständigt ointressant då det vanligtvis inte händer något vettigt. Att skriva om filmer och serier som jag sett eller tidningar jag läst är förvisso ett alternativ men jag har så otroligt svårt för att skriva referat och recensioner så jag vet inte riktigt hur jag skulle behöva ta mig an uppgiften för att det ska kännas rätt. Att bara sitta och spy galla på sådant som jag stör mig på är jag enligt vissa väldigt bra på men det känns verkligen inte särskilt stimulerande. Förlösande möjligtvis men inte stimulerande.

Vad återstår då? Att jag fortsätter som tidigare och helt enkelt skriver när andan faller på hur sällan det än må vara? Jo, så får det nog bli.

Utropstecken

Illiterata idioter!

Varning utfärdas! Följande kan uppfattas som ett elitistiskt skitstövel-inlägg.

Frustrationen fullkomligt kokar inom mig just nu och det här är väl det enklaste, smidigaste och mest hälsosamma sättet att lätta lite på trycket. Anledningen till frustrationen är som så ofta annars folk som inte kan stava eller formulera en grammatiskt korrekt mening. Eller inte ens en hyfsat grammatiskt korrekt mening. De senaste dagarna känns det dock som att jag har överväldigats av fenomenet från alla håll och kanter och efter att ha gjort ett fullkomligt idiotiskt formulerat facebook-test (inget jävla quiz!) blev det bara för mycket.

Till att börja med så har jag inga som helst problem med talspråk. Det var bara för några månader som jag själv började städa upp mitt internet-språk och jag använde då exempelvis "å", "åkej" och "oxå" istället för "och", "okej" och "också". Nu skriver jag fortfarande "imorrn" och "asså" allt som oftast när konversation är av en ledigare natur speciellt då ett av mina vedertagna uttryck är "yes asså". Att ändra det till "yes alltså" känns lite väl pretentiöst och även ganska dumt så det får gå. "Dom" är också ett sånt där ord som fortfarande hänger med lite även om jag oftast ändå använder "de" och "dem". Dock ser det ibland lite knepigt ut när man blandar det med talspråk.

Vad jag däremot har otroligt svårt för är folk som envisas med att använda "de" och "dem" trots att de inte har den blekaste aning om skillnaden mellan de två och när man ska använda vilket ord. Det ser så enastående idiotiskt ut när folk försöker vara duktiga och skriver något i stil med "Dem gjorde så att jag tappade bort de". Tänk efter! Ser det ens rätt ut?! Är du osäker? FÖRSÖK INTE! "Dom" ser så ofantligt mycket bättre ut i så fall. Eller vad sägs om att kolla upp det? Du kanske lär dig något nytt.

För att inte tala om alla "åtminstonde" eller "ä" när det ska vara "e" och vice versa. Är det verkligen så svårt?! Problemet är väl dock att vi lever i en tid då inte ens skolan och lärare verkar se rättstavning som något viktigt. Jag hörde häromdagen om en lärare som inte rättade felstavade ord ifall "man förstod vad barnen menade". Det är ju helt ofattbart! Samtidigt känns det lite som en naturlig utveckling av den gamla uppmaningen "Märk inte ord!". "Märka" ord är det just också. De säger inte "Rätta mig inte!" för då skulle man ju erkänna att man hade gjort fel. Med "Märk inte ord!" så menar man i princip att man bara valde en alternativ variant. Jag förstår att det kan vara besvärande och irriterande då stoltheten får sig en törn men så farligt är det inte att ha fel. Alla har vi fel då och då. Jag rättar i regel mig själv dagligen när jag säger "vart" istället för "blev" och det här inlägget lär säkert ha ett antal slarvfel och kanske även några regelrätta missar.

Vilket osökt får mig att tänka på korrekturläsning. För mig sitter det kvar sedan skoltiden att alltid läsa igenom sin text både en och två gånger. Kanske fler. Ofta så tänker man ju snabbare än vad man skriver och det är åtminstone för mig inte ovanligt att jag hoppar över ord som jag har tänkt skriva och helt plötsligt skriver det ord jag tänker på just i det ögonblicket. Vilket inte heller är något att skämmas för men man får samtidigt räkna med förvirring hos de som läser texten ifall man inte upptäcker sådana missar.

Min frustration har avtagit något och det kanske är lika bra det då min ursprungliga plan var en tirad i stil med "Lär er stava eller låt bli att skriva något på internet över huvudtaget!". Titeln på inlägget känns nu lite övernitiskt men samtidigt så är ju andemeningen densamma. Jag förstår verkligen inte att det kan vara så svårt och jag förstår ännu mindre när folk påvisar någon slags stolthet över att framstå som en illiterat idiot.