Fredagsmys

Yay!


Mm, fy fan vad jag ser fram emot Iron Man 2!

Dagen har fått sig en osedvanligt fantastisk början och jag kan bara hoppas att det håller i sig. I eftermiddag bär det av till Cat där jag ska laga mat till henne och barnen (snäll som hon är så låter hon även mig äta av maten) och under kvällen så dyker sen Vicke och Omar upp för att umgås och dricka glögg. Jag har följaktligen svårt att se hur den här dagen skulle kunna bli något annat än bra.

Tills dess lär det nog bli en massa underbar musik. Det har redan bjudits på bl a Porcupine Tree, Phil Collins och Lukas Rossi här hemma men just nu så är det Blind as a Bat med Meat Loaf som ljuder ur högtalarna. Och mer Meat Loaf lär det bli, lita på det! Vanligtvis sparar jag den gamle hjälten till våren men den senaste tiden har ju trots allt bjudit på något som kan liknas vid vårkänslor så jag tycker nog ändå att det passar alldeles utmärkt.

Nä, nu känner jag nästan för att dansa lite.

En helt vanlig måndag

Jag känner mig ytterst ointressant just nu men det är väl knappast någon större skillnad mot hur det vanligtvis är. Det hjälper förstås inte att det har varit en karaktäristiskt grå måndag idag och nu, strax efter klockan fyra på eftermiddagen, så verkar solen redan ha gått ner. Alternativt så förmår den helt enkelt inte att tränga igenom det tunga molntäcket. Eller så har även solen tröttnat på måndagar.

Det blev en promenad runt Åbackarna för min del förut vilket alltid är skönt och ofta riktigt mysigt men idag var det mest kallt och ruggigt. Jag skyller på att det är måndag. Det var ju knappast särskilt skönt ute i onsdags men då var det en betydligt mer angenäm upplevelse. Samtidigt så har jag ju vanligtvis inget emot kallt väder utan det kan ju nästan sägas att jag faktiskt föredrar kyla framför värme. Så ja, jag skyller på att det är måndag.

I övrigt så har det varit en väldigt sävlig dag. Jag försökte skriva lite när jag kom hem men fick inte ur mig något vettigt. Istället gjorde jag mig en kopp te och passade på att läsa ett par serietidningar vilket inte hade blivit av under helgen. Och nu sitter jag då mest här och väntar på att eftermiddagen ska bli till kväll.

Sådär lagom måndag alltså.

Det tåls att sägas såväl som skrivas igen. Måndag.

Inspiration

Det blev faktiskt en riktigt givande kväll igår. Inspirationen flödade och jag lyckades skriva mer på en kväll än vad jag har gjort på ett år om inte mer. Visst, jag är lite ringrostig. Visst, det känns inte helt hundra och visst, andra gör det bättre, men jag kan fortfarande och det är det som är det viktiga. Ifall inget annat går som jag vill så har jag i alla fall det här.

Kvällen blev förstås till natt och timmarna flög iväg. Jag hade sedan en tid tillbaka slutat skriva och lagt mig för att försöka sova men som vanligt så gick det inte helt utan svårigheter. Idag lyckades jag åtminstone ta mig upp lite tidigare än vanligt och nu sitter jag mest och väntar på att Cat ska höra av sig. Ifall jag inte minns helt fel så var det tänkt att vi skulle gå på stan idag.

Man kanske skulle passa på att skriva lite mer...

Limbo

Att regelbundet skriva något här är ju som bekant inte min starka sida men jag ska göra ytterligare ett försök att få fart på den här bloggen.

Jag har nyss spenderat större delen av kvällen med att möblera om lite i mitt sovrum och det står klart att jag fortfarande är i desperat behov av ett par hyllor och gärna en bänk med några lådor. Här hoppades man att det behovet skulle ha försvunnit med tiden men så var det förstås inte. Det ser i alla fall bättre ut nu men jag har fortfarande inte fått upp mina cd-skivor än (jag blänger i din riktning Catrine) och nu har jag dessutom en hög med böcker liggandes mitt på byrån.

Annars då? Jo det kan man fråga sig. Det finns inte så många raka svar att ge dock. Jag befinner mig i något av ett skymningsland just nu och även om det absolut är spännande så går det inte att komma ifrån hur mycket osäkerheten ändå skrämmer mig. Förr har jag kunnat använda det, jag har lyckats omvandla flödet av känslor till något kreativt men nu är det som att jag nästan är rädd för att försöka. Troligtvis beror det på att jag inte har skrivit något på väldigt länge men det hjälper förstås inte när jag läser gamla alster och min reaktion är en av följande; antingen så rynkar jag på näsan över hur banalt och hafsigt jag skriver eller så känns det som att jag redan har skrivit mina mästerverk och att jag inte har något mer att ge. Djupa dalar och höga berg. Inget att tala om där i mellan.

Plötsligt så formas dock några korta rader i mitt huvud och jag måste passa på att skriva ner dem innan de försvinner. Jag skönjer en stig genom dimman, låt oss se vart den leder.

Rastlös

Inget nytt på sömnfronten, jag är fortfarande trött redan tidigt på kvällen men kan inte somna förrän framåt morgonen och när väl jag gör det så får jag bara sova fem-sex timmar. Idag så är segheten däremot utbytt av en extrem rastlöshet. Vilket förstås inte är särskilt oväntat egentligen då det är fest ikväll och jag har sett fram emot det här ett bra tag nu.

Så här sitter jag nu med David Defeis och hans Virgin Steele som sällskap och försöker göra av med överskottsenergi men det känns mest som att jag bara blir mer och mer upprymd. Vem hade anat att teatral hårdrock kunde ha den effekten på mig? Nej, det här håller inte. Jag måste ut och gå eller försöka hitta på något annat innan jag exploderar i en kaskad av power-hands och falsett. Utomhus kan jag åtminstone inte springa omkring och veva med armarna hur som helst. Eller vem försöker jag lura? Det kan jag ju förstås. Inte fullt så gärna och ohämmat som förr men tillräckligt för att skrämma både en och annan stackars sate.

Ett exempel på hur fel det kan gå.
Får se hur jag ska lösa det här men just nu så kan jag faktiskt inte slita mig från musiken även om jag verkligen skulle vilja det.

BLARGH: Global Edition

This feels so much better it's ridiculous! But it also feels somewhat pretentious... And we wouldn't want people thinking I'm pretentious.

Oh well, if anything I'm tired. Toodles!

Geekvarning

Man kanske helt enkelt skulle byta namn på bloggen till Geekvarning. Blir liksom smidigare på så vis. Eller så är det för krångligt för att jag ska orka bry mig. Låter troligt.

Sömnlös

Det är fjärde natten i rad som jag har svårt för att sova (trots att jag är trött nog redan runt nio på kvällen) och jag börjar onekligen tröttna på det här. Heh, "tröttna"... hysteriskt roligt. När jag väl somnar av ren utmattning framåt morgonen får jag ändå inte så många timmars sömn vilket självfallet leder till att jag är helt slut även följande dag och kväll.

Efter att ha legat och vridit och vänt på mig i upp mot sex-sju timmar de tre första nätterna så tänkte jag passa på att få någonting relativt vettigt gjort nu inatt. Det slutade i sin tur med att jag satt och stirrade på ett tomt textdokument i en halvtimma innan jag insåg att alla de tankar som far runt i mitt huvud för tillfället inte är fullt mogna att komma ut riktigt än. Eller så har jag helt enkelt inte hittat rätt utlopp för dem.

Istället blev det två favoritavsnitt av Buffy the Vampire Slayer. Jag hade nämligen sett på ett tredje favoritavsnitt tidigare ikväll (Once More, With Feeling, musikalavsnittet) innan det blev Watchmen ute i vardagsrummet, så behovet av mer Joss Whedon låg redan och pyrde när jag försökte sova. Först ut var mitt absoluta favoritavsnitt, och helt enkelt fyrtio minuter briljans som även icke-fans borde se, The Body vilket inte helt oväntat nog fick mig att gråta konstant i ungefär tio minuter. Med spridda skurar under resten av avsnittet. Inledningen är nämligen otroligt intensiv och som titeln indikerar så handlar det om ett dödsfall. Ett naturligt sådant, vilket är en ovanlighet i en serie som handlar om att dräpa vampyrer och demoner. Mycket mer än så bör jag inte säga ifall någon som läser det här faktiskt skulle vilja se avsnittet. På äkta Whedon-manér är det dock ytterst originellt regisserat och saknar bland annat helt musik.

Gud?
Efteråt kändes det inte mer än rätt att se Restless, epilogen till fjärde säsongen och antagligen det mest udda som Whedon någonsin skrivit eller regisserat. Större delen av avsnittet utspelar sig i huvudkaraktärernas drömmar och det är sådär underbart surrealistisk och absurt som bara drömmar kan vara. Dessutom så innehåller det en hel del ledtrådar om de nästföljande säsongerna vilket gör det ännu intressantare att se i efterhand.

Nu har jag yrat om Buffy så det räcker och blir över för ett tag men förhoppningsvis kan jag ha något mer vettigt att skriva om nästa gång. Vilket enligt mina beräkningar borde vara runt jul. Jag ska försöka få mig lite sömn nu men antagligen så kommer det inte bli något med det på åtminstone en halvtimma.

Fest på fredag. Eller imorgon rättare sagt. Yay.

Ett dygn i nördens tecken

Vilket dygn.

Gårdagen började ytterst trevande med feber, hostningar och annat fanskap men efter ett par väl planerade Panodil så började allting te sig rätt så hyfsat ändå och jag tyckte mig skönja ett slut på den här sjukdomstunneln. Lite In Bruges till maten efter en väl genomförd arbetsintervju hjälpte ytterligare och eftermiddagen flöt förbi som endast torsdagseftermiddagar kan. Sen kom kvällen.

Först snubblade jag över trailern till Boondock Saints II: All Saints Day (något som samlade kollektivet framför min skärm) och även om man onekligen fick känslan av att det blir en själlös upprepning av första filmen så kan jag inte hjälpa att bli lite exalterad.

En vän upplyste mig sedan om att det hade hänt lite saker med det kommande spelet The Secret World och mycket riktigt; ett test för att avgöra vilket hemligt sällskap man tillhörde väntade. Som om inte det var nog så hade även en andra trailer släppts och det svors en hel del över det faktum att spelets forum var nere. Lyckligtvis gav trailern och koncept-skisserna en massa inspiration till Mutant Chronicles-kampanjen som jag arbetar på och jag passade på att skriva ner lite idéer.

Som en helt förbannat underbar avslutning på dagen så släpptes dessutom en försmak på Warren Ellis nya serie SuperGod igår kväll vilket gav mig en nerdgasm av sällan skådat slag.


Jag blir fortfarande löjligt exalterad bara av att kolla på omslaget till första numret. Det hjälper förstås inte att jag bara sovit 3-4 timmar inatt och är övertrött så det förslår... Men ändå!

Just ja, det verkar som att jag dessutom är frisk. Så det är ju också goda nyheter. Om än en fotnot i jämförelse. Yay!

Schism

Ibland så funderar jag över vad man egentligen umgås med för folk. Sedan åtminstone sju år tillbaka så har min närmaste bekantskapskrets bestått av en salig blandning med folk vilket har lett till ett minst sagt intressant liv. Då den enda egentliga gemensamma nämnaren ursprungligen var rollspel så var övriga intressen så som musiksmak och dylikt hyfsat blandade. Exempelvis så har man bjudits på alltifrån hip hop och techno till hårdrock och den senaste popen; något som i regel har lett till en berikande upplevelse. Ikväll så blev det dock mer än uppenbart att någonting har hänt. Grabbfaktorn har fått sig en enastående skjuts och när öldrickandet hos Lunka kom till sin ände så var nästa punkt på schemat tydligen UFC.

UFC!! WTF?!?

Bekantskapskretsens samlade intressen har som sagt sedan länge varit ytterst mångskiftande och det har ofta varit endast ett fåtal som delat samma förkärlek för ett visst ämne. Ikväll däremot, då var det en samlad trupp som gick för att avnjuta Ultimate Fighting och jag kan inte hjälpa att det känns så otroligt absurt.

Samtidigt så undrar jag ifall det inte är mig det är fel på ändå. Mina sista ord till värden var ju trots allt: "Men fan Lunka, då drar vi Jesus Christ Superstar nån gång i veckan."

En värld utan er alla vore dock närmast mardrömslik så jag kan inte göra annat än att förlåta era felsteg. Transgressioner skulle jag vilja kalla dem men som vanligt så sviker det svenska språket.

Mer orfanage och assassinationer till folket! Barbarianer klarar vi oss dock utan.

Flytt

Det var ett tag sen man skrev här men nu när man har flyttat till en ny lägenhet så är det ju inte mer än rätt att man tar tag i vissa saker igen. Som sagt, för de som inte redan visste det så har jag flyttat in i... Ja, ett kollektiv får man väl ändå kalla det. En femma för fyra. Andra morgonen i nya lägenheten och jag börjar äntligen få lite (med betoning på lite) ordning i sovrummet men jag har även insett att jag behöver ett antal hyllor för att få upp böcker, filmer, spel, serier, ljusstakar, mm. Plus att jag har så infernaliskt mycket skit så jag knappt vet vart jag ska börja i rensandet av allt.

Nä, nu ska jag äta klart min frukost. Min första frukost i nya lägenheten. Igår var det tajt med matvaror här hemma så då blev det inget. Hm... Hemma... Då har man sagt/skrivit det också.

Dagen efter

Särskilt mycket firande av Towel Day blev det inte sen igår, jag passade dock på att se The Hitchhiker's Guide to the Galaxy från 2005 och innan jag somnade så läste jag ett par kapitel i boken. Vilket förstås gjorde så att det där med sömn fick vänta några timmar. Däremot så blev det en riktigt hyfsad Geek Pride Day hos Micke med Return of the Jedi och lite PS3-spelande till kvällen. Bl a så provspelades demot till Watchmen: The End Is Nigh vilket verkade riktigt lovande. Det hjälpte ju förstås att Rorschach och hans (över)våldsbenägna metoder är publikfrieri på hög nivå. Jag förutspår en hel generation med nya fans av allas vår maskerade favoritsociopat.

På tal om det eller inte alls så blev det idag så gott som klart att jag ska dela ut tidningar om nätterna nu i sommar. Detta innebär förstås att jag kommer ha en alldeles utmärkt ursäkt för min dygnsrytm. Eller... Ja, nästan i alla fall.

"För det är ingen vanlig dag"

Idag är en dag värd att fira. Inte nog med att det är Towel Day (till minne av författaren Douglas Adams) det är dessutom Geek Pride Day, dagen då man firar varje individs rätt till att vara nörd. Av någon anledning så är jag dock oftast pank den 25 maj så särskilt mycket firande brukar det inte bli men i år har jag faktiskt några hundringar till övers så något ska man nog kunna hitta på. Frågan är bara vad. På Pappa Grappa firas det ju ordentligt och jag vet att Kejl ska dit med lite folk så jag och Cat kanske gör detsamma. Det är dock inte förrän om några timmar, så först passar jag på att fira Geek Pride Day.

Oundvikligen förs min blick upp till bokhyllesektionen av datorbordet där en samling verk av varierande nördighet står att finna. The Fountain, Planetary, Sin City, Härskarringen, Revolvermannen, etc. Inget som känns rätt och blotta tanken på Ohlmarks översättning av Lord of the Rings får mig att rysa. På nattduksbordet ligger Watchmen och ett antal nummer av X-Men. Man kanske skulle ta och läsa ett par kapitel i Watchmen? Jo, så får det bli.

Geek Pride Day är inte helt enkelt att fira på egen hand inser jag nu.

Warren Ellis

Så har man fått sig ytterligare något att se fram emot då Warren Ellis någon gång under andra halvan av 2009 släpper en ny serie kallad SUPERGOD. Enligt Ellis själv så är det "one of the odder things I’ve written" och på hans blogg kan man läsa manusanteckningar som onekligen ger en hel del tyngd åt det påståendet. Det verkar alltså riktigt lovande!


Dessutom så borde sista numret av hans serie Planetary komma ut inom ett par månader och det ska bli intressant att se hur det hela slutar.

Och ifall en viss person mot förmodan skulle läsa det här: Cattis, vad är bäst här i livet?

Valmöjligheter

Måndag

Det måste erkännas att jag mest skriver det här för att bryta en viss trend som kan skönjas i de senaste inläggen. För något särskilt vettigt har jag knappast att säga. Oväntat eller hur?

Det är helt enkelt ytterst mycket måndag idag. Svårslaget mycket måndag.

Jag hade hoppats att regnet skulle underlätta mina allergibesvär men någon sådan tur har man förstås inte utan här sitter man som i ett töcken med täppt näsa, kliande ögon och onaturligt tungt huvud.

Det är utan tvekan den mesta måndagen på länge.

Strax bär det av ner till Arbetsförmedlingen där jag ska lämna in lite papper och efter det så ska jag handla mat och andra nödvändigheter. Lyckligtvis fick jag äntligen tillbaka min mp3-spelare från Kejl i helgen så jag får åtminstone njuta av lite underbar musik medan jag vandrar omkring i vardagen.

Blargh. Orka måndagar.

En helg i nördens tecken

Jag drar mig faktiskt för att sätta en geekvarning på det här inlägget men med tanke på hur helgen avslutades så är det kanske säkrast för att inte ådra sig Cats vrede. Bortsett från pollenrelaterade besvär så har det varit en riktigt skön helg som började med att Kejl och jag i fredags bestämde oss för att kolla på pilotavsnittet för Firefly (jag vet, t o m jag tycker att mitt snack om Whedon håller på att gå till överdrift) innan det var dags för fest. Firefly-tittandet fortsatte igår och även idag och vi har nu bara två avsnitt och filmen Serenity kvar innan får vi se hur många kommentatorspår vi orkar med. Det är mycket möjligt att ett och annat argt brev till FOX skrivs i samma veva.


Då var det alltså dags för det riktigt nördiga. Helgen avslutades med att jag och Micke såg Star Trek (eller Star Trek XI som arbetstiteln var) och även om det var långt ifrån ett mästerverk så är den helt klart sevärd och i min åsikt en av de bättre Star Trek-filmerna (när det finns tio av skiftande kvalitet sen tidigare så är väl det i sig ändå en bedrift?). Dessutom så skulle jag säga att J.J. Abrams (eller snarare manusförfattarna kanske) lyckades riktigt bra med att bjuda på något för de flesta. De insatta hardcore-fansen fick sig en hel släng med referenser och annat godis medan de oinvigda fick en snygg, välgjord och underhållande actionrulle.

Själv så är jag någonstans i mitten av den skalan. Jag må vara ett fan av Star Trek: The Next Generation men min relation till originalserien, även känd som The Original Series (TOS), är uteslutande via de sex första filmerna och trots det så fann jag mig ändå leendes som ett geekigt fån vid ett flertal tillfällen. Vare sig det handlade om Kobayashi Maru, amiral Archers beagle (vilket förvisso inte har med TOS att göra men ändå) eller Karl Urban som Dr. Leonard "Bones" McCoy i allmänhet.

Den där geekvarningen passade ändå rätt så bra inser jag nu.

På tal om det... Whedon och Abrams i samma inlägg? Det är som gjort för det här.

Dollhouse - Säsong 2

Ett "yay" är onekligen på sin plats.

Yay!

Jag läste precis den goda nyheten och reaktionerna på Whedonesque är som väntat minst sagt lyriska. Det är nästan så att man får för sig att Dollhouse skulle vara en helt fantastiskt enastående serie vilket tyvärr inte är fallet. "Varför ett "yay" i så fall?" undrar du/ni då förstås och det finns faktiskt ett par anledningar. Först och främst så är det ju trots allt Joss Whedon som ligger bakom Dollhouse och konceptet i sig är otroligt intressant. Potentialen för storhet finns alltså utan tvivel där; i ett par avsnitt så har den t o m brutit igenom och då har det varit förbannat bra. Men som sagt, överlag så är serien än så länge tyvärr "endast" bra.

Tahmoh Penikett, Joss Whedon, Eliza Dushku
En annan anledning är förstås Firefly. Firefly är även det en av Whedons skapelser och enligt mig det bästa han någonsin har gjort men tyvärr så lade FOX ner serien efter 14 avsnitt (inklusive pilotavsnittet) och allmänt skitstövleri från nätverkets sida. Till folks stora förvåning så valde Whedon ändå att arbeta med FOX igen och rädslan för att även Dollhouse skulle läggas ner under första säsongen var påtaglig. För många så är därmed detta något av en symbolisk vinst, en form av botgöring från FOX för nedläggningen av Firefly. En svag tröst dock då Firefly i allmänhet anses vara överlägset mycket bättre än Dollhouse. Men men, förhoppningsvis så blir andra säsongen en förbättring.

Commentary! The Musical

Det är precis vad det låter som och jag är fullt så kär i konceptet som man kan vänta sig. Utöver ett fullständigt normalt kommentatorspår till Dr. Horrible's Sing-Along Blog så fanns det även ett i musikaltappning och det är nästan så att de låtarna är ännu bättre än musikalen i sig. Jag fullkomligt sprudlar av musikalisk glädje!

Det må vara vår men Meat Loaf får minsann vänta på sin tur för nu är det hits som My Eyes (On The Rise), Everything You Ever, Brand New Day, All About Me, Nobody's Asian In The Movies, etc som gäller. Sådeså!

Yay!

Kan folk snälla sluta vara idioter!

"Would of, could of, should of..." förbannade gnukaffeskap!! Hur svårt ska det vara?! Seriöst! Folk!! För att inte tala om "could care less"... som i "I could care less if that character dies" t ex. Tänk till lite för i helvete!! Tar du bort negationen så innebär det att du inte alls är så apatisk som du vill få det att verka.

För att citera Tara i Buffy the Vampire Slayer (uh-oh, Whedon-överdos?), "I go online sometimes but... everyone's spelling is really bad and it's... depressing."

Suck.

Från en blogg till en annan...

Vad pysslade jag egentligen med förra sommaren? Jag vet att jag läste om Dr. Horrible's Sing-Along Blog och tittade även in på MySpace-profilen som fanns men av någon anledning så blev det aldrig mer än så. Nu, såhär tio månader senare, blev jag dock påmind om dess existens och kände mig manad att ta reda på vad som blev av det hela.


Lyckligtvis blev jag långt ifrån besviken, jag har lyssnat på låtarna hela morgonen nu och alldeles strax är det dags för en andra titt (med kommentatorspår förstås). En förklaring vore kanske på sin plats; Dr. Horrible's Sing-Along Blog är i korthet en superskurkmusikal i tre akter. Ursprungligen så släpptes de tre avsnitten (ca femton minuter vardera) på nätet under loppet av två veckor och det bör även tilläggas att det är allas vår käre Joss Whedon som ligger bakom det hela (med hjälp från familj och vänner). Whedons karaktäristiska humor genomsjuder förstås musikalen och i huvudrollerna finner man Neil Patrick Harris (How I Met Your Mother), Nathan Fillion (Firefly) och en viss Felicia Day. Jag tyckte hon såg ytterst bekant ut och det visade sig att hon tydligen var med i sista säsongen av Buffy som en av många potentiella slayers.



Det ryktas om en fortsättning och den här gången tänker jag inte hamna utanför så nu blir det att hålla öron och ögon öppna. Se så, iväg med er nu och bli lika kära i Dr. Horrible's Sing-Along Blog som jag är!

Vårtecken

Nysningar? Jo tack. Nästäppa? Mhm. Kliande ögon? Jajemän. Nog faen är våren här minsann och som extra salt i såren så tog fjolårets ögondroppar slut igår. Så nu sitter jag här med svullna, röda ögon och försöker få i mig lite frukost mitt i all kaffegnufanskap. Sedan blir det raka vägen till Apoteket.

Dessutom så åt jag ett äpple nyss och nu kliar det i både mun och hals. Ännu en allergi och därmed ännu en anledning att gå ner i vikt.

Religulous

Jag såg äntligen Bill Mahers ytterst underhållande men samtidigt bitvis skrämmande dokumentär Religulous igår kväll och rekommenderar härmed utan vidare omsvep den till alla som kan tänkas läsa detta. Det är egentligen inga nyheter som framkommer i dokumentären men Bill Maher ger sig verkligen in för att ifrågasätta vad det är troende egentligen tror på (främst inom de abrahamitiska religionerna) och varför. Själv upprepar han vid flera tillfällen sin egna synvinkel i form av mantrat "I don't know!" och trycker på hur det är just vissheten hos de människor han möter som han har svårt för, något som jag känner igen mig i alldeles för väl.


Maher möter uppfriskande många som gärna talar med honom trots att hans blotta närvaro väcker oro på många av de platser som han besöker. Men även då leder ofta diskussionen till att intervjuoffret börjar predika för Maher utan att inse att deras ord inte besitter samma magiska kraft som när de talar inför andra troende. Ett annat vanligt men inte särskilt oväntat scenario är när Maher ifrågasätter Bibelns pålitlighet och försvaret saknar logik till den svåra grad att man inte kan göra annat än att undra vad fan som precis hände.

Bill Maher: "All it means is the people who wrote the New Testament read the Old Testament and made the prophecies fit."

Herr Kristen: "They can't make it fit if something didn't happen."

Bill Maher: "Of course they can. They placed Je-"

Herr Kristen: "Then you're saying the Bible is fictitious?"

Bill Maher: "I am."

Herr Kristen: "Can't be."

Bill Maher: "I am."

Tyvärr får vi inte reda på varför bibeln inte kan vara fiktiv utan den diskussionen slutar med att Herr Kristen (jag fastnade för det smeknamnet) och Maher står och ler självbelåtet i varsin ände av skärmen. Den sekvensen i sig är så otroligt talande när det gäller svårigheterna som uppstår i sådana samtal. Här är det ingen fråga om perception och hur man upplever världen, utan här handlar det om total brist på kritiskt tänkande och chansen att de har fel är förstås obefintlig.


Maher får vid ett par tillfällen frågan "What if you're wrong?" varpå han erkänner att han mycket väl kan ha fel även om han tvivlar på det och han påpekar att det inte är en vidare bra anledning att vara en god människa för att slippa hamna i helvetet. Vid ett tillfälle vänder han dock på frågan men då uteblir svaret. Helt plötsligt är det tydligen en fullständigt irrelevant frågeställning.

Sen har vi förstås idioten som inte kan skilja på mirakel och sammanträffanden men det orkar jag inte gå in på, plus att vi nog alla är lite skyldiga till att leta efter dramatiska och episka anledningar till varför vissa saker händer oss. Inom religioner så dras det dock gärna till sin spets.

Hursomhaver, det var inte meningen att det här inlägget skulle bli fullt såhär långt men det blir lätt så ibland. Jag har dessutom börjat läsa Illusionen om Gud (The God Delusion) av Richard Dawkins alldeles nyligen så det kan mycket väl tänkas bli en massa yrande om religion här i fortsättningen.

Just ja, om ni undrar så är dokumentärens titeln ett teleskopord bestående av religion och ridiculous. Fyndigt va? Häh.

I Want To Break Free

Hah! Nu tror Cat att det här inlägget kommer handla om socialistsamhället med en enda reklamfilm men så blir det inte. Pfft!

I afton är det 80- och 90-talslåtar som gäller. Skid Row, Queen, Michael Jackson och en massa annat. Må-bra-musik helt enkelt. Det kanske inte är lika effektivt som att ligga i sängen och faktiskt vila men det hjälper alldeles utmärkt för stunden i alla fall.

Ifall det är någon som läser det här och inte heller känner sig helt kry så kanske det här kan hjälpa.

Fan va snygg han ska vara då!

För att göra ett ytterst meningslöst inlägg åtminstone aningen mer relevant så kan jag väl halvt som halvt nämna den underbara bilden jag fick när Cat förklarade att hon hade fått I Want To Break Free (och endast just den raden) på hjärnan. Det var förstås pga "reklamen". Vilket fick det att låta som att det var den enda reklamen som visades på svensk tv.

Framför mig såg jag då en till synes perfekt trebarnsfamilj tittandes på ett tv-program just som programledaren bryter för reklam. En reklamfilm för det perfekta socialistiska samhället visas därmed, fylld med ständigt leende människor i sjukhus, parker, affärer, osv. För att sedan upprepas tre gånger innan tv-programmet återigen fortsätter. Allt ackompanjerat av Queen's I Want To Break Free.

"Blandade känslor med ett genomgående tema av misär"

Det heter ibland att man mår som man förtjänar men det här är fan att ta i. Gårdagen blev riktigt najs, med gott umgänge och åtminstone en bra film, men idag så känns det att jag inte riktigt var helt frisk igår ändå. Efter mycket om och men så hamnade jag alltså som väntat hos Kejl där det först blev att glo på Death Race vilket åtminstone gav mig tid för ungefär en halvtimmas sömn. Ytterligare en anledning till att jag nog inte skulle bli en vidare bra filmrecensent, något som min vän Petter föreslog.

Kejl var sedan sugen på att bli totalt nedbruten och vi såg därmed Requiem For A Dream, något han har dragit sig för efter otaliga varningar från folk om hur hemsk den är. Jag har länge försökt att även förklara hur enastående fantastisk den är mitt i all misär och igår kände han sig då redo. Själv var jag lite orolig över att jag skulle ha överdrivit hur bra den var, inte bara för Kejl utan även för mig själv men jag måste säga att den var om möjligt ännu bättre vid en andra genomtittning.


Att gå hem med musiken till The Fountain i hörlurarna var onekligen en perfekt avslutning på en riktigt angenäm dag så trots att jag mår helt gnukaffe idag så var det ändå värt det. På tal om det, hur ofta förtjänar man egentligen att må som man gör? Idiotuttryck!

Vardagshjältar

Lyckligtvis så mår jag betydligt bättre idag och efter en "rejäl" frukost bestående av en kopp te och två panodil så kommer det nog bara bli bättre och bättre. Som grädde på moset så såg jag dessutom gårdagens avsnitt av Heroes nyss och den serien har onekligen återvänt från avgrundens rand. Även om just det här avsnittet inte var fullt lika starkt som de senaste tre-fyra så känns det verkligen som att de har återfunnit ett fungerande koncept. Låt oss hoppas att det håller i sig!

Sen har vi ju det där med sommarjobb. Eventuellt så blir det en "favorit i repris" för min del i form av lagerarbete på Mårdskog & Lindkvist. Jag blev ombedd att titta in för ett litet möte någon dag i veckan så det får antagligen bli av imorgon. Innan dess måste jag bara få min meritförteckning utskriven vilket jag inser, samtidigt som jag skriver det här, kan bli lättare sagt än gjort. Förhoppningsvis kan man fixa det hos Kejl. Jag hade ju ändå tänkt svänga förbi efter dagens möte på Arbetsförmedlingen. På tal om det så är det dags att slänga sig i duschen och göra sig i ordning.

Det är dagar som dessa då jag hyser en förvånansvärt stor respekt för folk som dagligen ger sig iväg till arbeten de egentligen inte trivs med eller tvingar sig iväg på förpliktelser trots sjukdomskänningar. Till skillnad från dagar då jag är allmänt misantropisk och föraktar systemet vill säga. Häh!

Facepalm

Jag såg precis en trailer för Dragonball Evolution som tydligen har premiär nästa vecka. Även om jag är ett DB/DBZ-fan (eller kanske just därför) så har jag inte känt mig särskilt exalterad över filmen pga en mängd olika faktorer men jag har ändå försökt ha ett öppet sinne. Fortsättningsvis så kommer det vara ganska svårt.



Jag saknar ord...

Finn ett fel

Toasts, feber, tv, te... finn ett fel.

Geekvarning

Senaste tiden har jag varit inne i en Star Wars-fas som inneburit att jag lusläst Wookieepedia, glott på filmerna plus ett par dokumentärer och äntligen börjat spela Knights of the Old Republic. KotOR är känt som ett av världshistoriens bästa RPG och jag kan inte göra annat än att hålla med. Allt detta är förstås pga att Star Wars: The Old Republic är på g och även om det är lååångt kvar tills det släpps så har folket i CircleGuardians inte snackat om så mycket annat.

Detta har oundvikligen även lett till att man hittat en massa sanslösa Star Wars-relaterade youtube-klipp och igår fick jag ett riktigt mästerverk skickat till mig. TROOPS. Som COPS fast annorlunda.

Geekvarning utfärdas!

Ahh, helt enastående.

En ny höjd av idioti

Jag vet inte varför jag fortfarande blir förvånad men det finns ju onekligen folk till allt. Den här gången är det Riksgäldens reklam för premieobligationer som får fram de mest obstinata såväl som rabiata sidorna i detta lands största idioter. Ända sen jag först såg en av de här reklamfilmerna så har jag tänkt ta reda på ifall de mot förmodan kan vara riktiga klipp men jag har alltid glömt bort det när jag väl suttit vid datorn. Nyss visades dock en av filmerna och jag var snabb med att googla på reklam och riksgälden eller vad det nu blev och mycket riktigt så hittade jag både en artikel om reklamfilmerna och youtube-klipp.

I artikeln så klargjordes det att filmerna mycket riktigt var nyinspelade och regissören förklarade tankegångarna bakom val av dekor, programledare, etc. En intressant detalj är att artikeln är från i somras.

Men på YouTube, ja där pågår en hätsk debatt över huruvida det är "fejk" eller ej. Det verkar inte spela någon roll ifall folk förklarar att Bosse Larsson aldrig har varit programledare för något caféprogram med ett Bingolotto-aktigt lucköppnar-tävlingsmoment eller att de citerar ovan nämnda artikel. De som bestämt menar att det självklart är på är riktigt låter sig inte "luras". Herre min jävla gnu! Vad är det för fel på folk?!

Jag har i allmänhet svårt för folk som menar att de "vet" saker när de egentligen bara "tror" sig veta hur det ligger till. Vilket är anledningen till att jag själv försöker använda "vad jag har hört" eller "som jag förstått det" såvida jag inte är 100% säker på min sak och även då inser jag att det finns en möjlighet att jag har fel. Vare sig det är ett rykte som efter mycket om och men blivit en vedertagen sanning eller något vars sanningshalt de helt enkelt aldrig haft anledning att ifrågasätta, så reser en del av någon urbota anledning ragg så fort någon hävdar motsatsen och ger sig in i en verbal strid beväpnad med ad hominem-argument istället för att stanna upp och höra vad alternativet är. För i helvete mänskor! Är det verkligen så hemskt att säga "Såpass, jag hade visst fel."?

Det har egentligen inget att göra med huruvida reklamfilmerna är nyinspelade eller använder arkivklipp att göra utan snarare hur folk förhåller sig till sin ståndpunkt. Trångsynt ignorans gör mig bara förbannad.

Ett par intressanta citat från kommentarerna till ett av YouTube-klippen. Slutledningsförmåga och logik är uppenbart inget som alla nyttjar.

"Klippet används i en reklam men det är på riktigt"

"Det är inte fejk men en del användes som sagt till en reklam, med det behöver ju inte betyda att det ej är på riktigt."

Eller min absoluta favorit. Med en slutkläm som når nya höjder av idioti.

"Haha! såklart det inte är fake. Det är ju alldeles uppenbart på de spontana reaktionerna att det inte är skådespel.

Alla småbarn som har lärt sig att saker kan vara fake på internet tror helt plötsligt att allt som är roligt är fake.

En fråga till er som tror det är fake. Det här är inspelat för mer än 10 år sen. Vad tror ni att det här skulle användas till om det vore fake? En reklamkampanj som skulle visas på tv tio år senare? SUCK, idioter."

Mm, jag håller med. Suck, idioter...

Blargh

Då var dagen äntligen kommen. Dagen då även jag av någon outgrundlig anledning föll för frestelsen att skaffa en blogg. Även om det varken är så mycket "äntligen" eller "frestelse" över det hela. Allting är i princip Cattis fel. Cattis med C alltså, inte K, för att undvika förvirring ifall Kejl skulle få för sig att läsa det här. Hade det inte varit för hennes initiativ att övergå från egosidan till en konventionell blogg och vad som endast kan förklaras som illvilja mot mig och min hälsa så hade jag fått sova vid det här laget.

Men näää, det låter hon mig förstås inte göra utan jag ska självklart dras med ner i träsket. Om ändå jag aldrig hade föreslagit att hon skulle kalla sin blogg för "Blargh". Jag som bara försökte vara min vän till lags genom att komma med förslag och så kommer hon på den briljanta idén att det är MIN blogg som ska heta det. Visserligen kunde jag inte göra annat än att hålla med om att ifall jag någonsin skaffar en blogg så skulle den få heta just det och när jag då ska kolla så att den adressen är ledig så får jag dagens andra stora bajsmacka intryckt i käften. Adressen är redan tagen av något annat jävla förfallet mähä till idiotfanskap! Som dessutom bara har skrivet ett enda inlägg i form av "Holy shit!" eller dylikt. För sju(!!) år sedan! Mänska! Det var ju min idé att göra så! Tills vidare alltså... Jag hade ju förstås aldrig tänkt låta det gå över sju innan jag faktiskt började använda bloggen. Något sådant skulle jag aldrig göra.

Hursomhaver. Nu sitter jag då här med ett förvisso mer än fungerande andrahandsalternativ istället och mår ganska så kaffe. Jag har jordens gnuhuvudvärk och känner mig bara allmänt ruggig. Cat som trodde att om det skulle komma någon mer snö så skulle det endast vara lite regnblandat som hann smälta bort lika fort som det lade sig på backen. Pfft! :P

Vad ska man säga? En bild må säga mer än tusen ord men det finns fan i mig ett ord som säger allt som behövs sägas.

Q'Plah!

Nej, nu blev det fel. Jag försöker igen...

Blargh