Grant Morrison och Action Comics #1

När jag i föregående inlägg nämnde att Grant Morrison kommer skriva nya Action Comics och att det "låter riktigt spännande" var det minst sagt en av världshistoriens grövsta underdrifter. Och snudd på tjänstefel.

Action Comics är en av de mest långlivade serierna hos DC (endast Detective Comics har publicerats längre även om det släppts fler nummer av Action Comics) och medan Detective traditionellt sett är en Batman-serie så är Action tillägnad Stålmannen, eller Superman som jag fortfarande försöker vänja mig vid att säga/skriva. Vad kan då vara så märkvärdigt med en Superman-serie? Det är där Grant Morrison kommer in.

Action Comics #1
Morrison är utan tvekan en av de allra största serietidningsförfattarna och en ytterst polariserande sådan, mycket på grund av hans något okonventionella berättartekniker och en benägenhet att dekonstruera bekanta serier och karaktärer. Något som inte alltid är helt populärt bland fans. Själv är jag exempelvis lite kluven till hans arbete med X-Men (som hette New X-Men under de fyrtiotal nummer han skrev serien) men det är samtidigt det som är så spännande med karln. Så om det är någon som kan skriva en intressant Superman så är det Grant. Han har gjort det förr i och med All-Star Superman, en fristående serie i vilken han skildrade en närmast allsmäktig hjälte i en förvånansvärt fräsch tappning men den här gången är det, inte helt oväntat, tänkt att bli lite annorlunda...

Varning för en hiskeligt bred skotsk dialekt.



Klippet är från LA Times Hero Comics Film Festival i helgen där det visades i samband en diskussion med Geoff Johns och Jim Lee om nylanseringen. Om ni inte lyckas tyda vad karln säger så har Comic Book Resources transkriberat det viktiga.

Säga vad man vill om Grant Morrison men det blir sällan tråkigt när han får styra och ställa lite som han vill.

DC Comics - Once More, with Feeling

Två veckor har gått sedan DC avslöjade sina planer för framtiden, en fullständig relaunch som innebär att samtliga serier avslutas för att följas upp med hela femtiotvå stycken förstanummer i september plus att digitala nummer i fortsättningen kommer släppas samma dag som papperstidningarna. Denna nylansering är ett initiativ för att rensa upp i den snårskog som är DCs kontinuitet i hopp om att locka nya läsare, något som har upprört många fans men som även har välkomnats med optimism och spänd förväntan. För mig har dessa två veckor till stor del bestått av ständiga besök på Bleeding Cool och Comic Book Resources för att läsa de senaste nyheterna, ryktena, spekulationerna, åsikterna, etc. In absurdum. Och allt började med nyheten om att min barndomsidol Jim Lee kommer teckna den nya inkarnationen av Justice League.

Omslaget till Justice League #1
Under en och en halv veckas tid släpptes det dagligen information om en handfull titlar i taget och i fredags var till slut alla femtiotvå officiellt presenterade. Jag har nog aldrig varit så här sjukt exalterad av händelser i serietidningsbranschen och då är jag ändå inte ett särskilt stort fan av DC utan för mig har det alltid varit Marvel och då främst X-Men som har gällt. När jag återvände till serietidningsläsandet för fem-sex år sedan passade jag på att vidga mina vyer men Batman: Year One och The Dark Knight Returns till trots så har jag har aldrig riktigt fastnat för DC. På senare tid har jag dock blivit mer och mer intresserad, mycket tack vare Grant Morrison och Geoff Johns men jag har saknat den där sista knuffen fram tills nu. Hela det här initiativet känns nästan som riktat mot just mig. Serietidningsbranschen kan ofta upplevas som väldigt stagnerad och jag tror att det här är precis vad som behövs för att blåsa nytt liv i vad som av många anses vara ett döende medium.

Utöver Justice League som jag tidigare nämnde så var Batman en av de första titlarna jag läste om och gjorde mig extra entusiastisk. Bara några dagar tidigare hade jag kommit att tänka på Todd McFarlanes gamla vapendragare Greg Capullo och önskade att han skulle teckna X-Men eller något annat kul så när jag läste att han kommer vara den nya tecknaren på Batman var det lite som att få mina böner besvarade. Att jag även har hört bra saker om författaren Scott Snyder gör inte saken sämre. Dessutom släpps äntligen Batwoman #1, skriven och tecknad av den enastående J.H. Williams III, något jag har längtat efter sedan... i höstas? Den serien har skjutits upp otaliga gånger nu men troligtvis har det delvis varit för att kunna släppa första numret i samband med den här relaunchen. Grant Morrisons Action Comics låter riktigt spännande, Catwoman med Judd Winick och Guillem March kan bli intressant och jag ser även fram emot Geoff Johns fortsatta planer för Green Lantern. Och det är bara början.

Batwoman #1
Jag är även sugen på Grifter, Batman: The Dark Knight, Red Hood and The Outlaws, Detective Comics, Red Lanterns och några till men de känns samtidigt inte lika gjutna. Jag gillar Tony Daniel (Detective Comics) som tecknare men har inte hört mycket gott om honom som författare och detsamma gäller David Finch (Batman: The Dark Knight) som dessutom är ökänd för förseningar. Det är visserligen tidigare nämnda favoriter som Jim Lee och J.H. Williams III också men de är jag mer än villig att vänta på.

Grifter #1
Förhoppningsvis blir det en resa till London i september eller oktober så då kan man alltid passa på att plocka upp några tidningar ifall de fortfarande ser intressanta ut. Den stora frågan nu är huruvida DC faktiskt kommer lyckas locka nya läsare och inte bara knycka några från Marvel. Som det ser ut nu så verkar det vara bristande marknadsföring och tillgänglighet. Digital distribution i all ära men frågan är ifall det räcker.

Jag höll ju nästan på att glömma den kanske allra största nyheten som har med den här nylanseringen att göra. Stålmannen har inte längre sina kalsonger utanpå trikåerna. Tänka sig!

Conan the Barbarian

Nördåret 2010 - En försenad nyårskrönika

Det är verkligen på tiden att jag bloggar lite och såhär fyra veckor in i 2011 tänkte jag att man kanske skulle passa på att sammanfatta det gångna året. Det blir dock inga kungliga bröllop, isländska vulkanutbrott, fotbolls-VM eller jordbävningskatastrofer utan jag fokuserar på det nördiga 2010 hade att bjuda på.

Årets superhjältefilm:

Det är ganska intressant att gå tillbaka och läsa vad man hade för förhoppningar på vårens superhjältefilmer Iron Man 2 och Kick-Ass såhär med facit i hand. Båda filmerna var helt klart underhållande men Iron Man 2 kändes lite spretig på grund av de många karaktärer som figurerade. Tonen var dessutom ännu mer lättsam än i ettan vilket i min mening ledde till att hotet från filmens skurkar Justin Hammer och Whiplash förringades.

Kick-Ass däremot visade sig vara en enastående charmig käftsmäll av satir, svart humor och övervåld med några riktigt spännande unga skådespelare. Jag tänker då främst på Aaron Johnson och Chloe Moretz och jag ser verkligen fram emot att få följa deras fortsatta karriärer. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga utan det är bara att konstatera att Kick-Ass helt klart var 2010 års superhjältefilm.

Aaron Johnson i Kick-Ass

Årets postapokalyptiska film:

Bortsett från att utspela sig i postapokalyptiska miljöer så har The Road och The Book of Eli egentligen väldigt lite gemensamt. Den ena är en dramathriller och den andra ett actionäventyr. Den ena handlar om överlevnad och mänsklighet och den andra om vikten av böcker och ordentliga solglasögon. Nu var jag kanske lite överdrivet syrlig, jag tyckte ändå att The Book of Eli var helt godkänd men den bleknar verkligen i jämförelse med The Road.

Rent estetiskt påminner The Book of Eli väldigt mycket om spelen i Fallout-serien och det var just det som ursprungligen fångade mitt intresse och som för mig till stor del bär filmen. Utöver det så är den stora behållningen Gary Oldman, Ray Stevenson och Denzel Washington som i vanlig ordning gör solida, om än inte extraordinära, insatser.

Med det sagt så är det knappast någon överraskning att årets postapokalyptiska film är The Road. The Road, som är en otroligt dyster men vacker film, griper tag i en och vägrar släppa. Man dras med på en känslomässigt påfrestande resa och bevittnar hur en man kämpar för sin och sin sons överlevnad till varje pris. Viggo Mortensen är helt enastående i huvudrollen och även Kodi Smit-McPhee imponerar.

Viggo Mortensen och Kodi Smit-McPhee i The Road

Årets nördinköp:

2010 var året då jag efter mycket om och men införskaffade fjärde utgåvan av Drakar och Demoner (även känt som DoD-91) och en hel del seriealbum men det absolut nördigaste inköpet måste vara Fallout: New Vegas Collector's Edition som jag köpte trots att jag inte hade en dator att spela det på. Jag var helt enkelt tvungen att ha specialutgåvan.

Det leder mig osökt till den sista kategorin, Årets mest förstående flickvän till nörd, som går till Linda för att hon inte fick totala rycket och slängde ut mig när jag hade köpt ett spel som jag inte ens kunde spela. Du är bäst älskling!

Man kan tycka att det var lite få kategorier och jag håller med men jag hade svårt nog att få ur mig det här så det får helt enkelt räcka. Överlag så var 2010 i alla fall onekligen ett riktigt bra nördår med filmer som Inception och Scott Pilgrim vs. The World och tv-serier som The Walking Dead och Spartacus: Blood and Sand. Även när det gäller serietidningar har det gångna året haft en hel del spännande att bjuda på. Jag tänker då främst på Supergod av Warren Ellis, Scarlet av Brian Michael Bendis och nya Avengers-titeln Avengers Academy men även långkörare som Invincible Iron Man och X-Men: Legacy har fortsatt hålla en riktigt hög nivå.

2011 ser ut att kunna bli ett ännu bättre år inom nästan samtliga områden och det är bara att hålla tummarna för att det faktiskt blir så.