Vårtecken

Nysningar? Jo tack. Nästäppa? Mhm. Kliande ögon? Jajemän. Nog faen är våren här minsann och som extra salt i såren så tog fjolårets ögondroppar slut igår. Så nu sitter jag här med svullna, röda ögon och försöker få i mig lite frukost mitt i all kaffegnufanskap. Sedan blir det raka vägen till Apoteket.

Dessutom så åt jag ett äpple nyss och nu kliar det i både mun och hals. Ännu en allergi och därmed ännu en anledning att gå ner i vikt.

Religulous

Jag såg äntligen Bill Mahers ytterst underhållande men samtidigt bitvis skrämmande dokumentär Religulous igår kväll och rekommenderar härmed utan vidare omsvep den till alla som kan tänkas läsa detta. Det är egentligen inga nyheter som framkommer i dokumentären men Bill Maher ger sig verkligen in för att ifrågasätta vad det är troende egentligen tror på (främst inom de abrahamitiska religionerna) och varför. Själv upprepar han vid flera tillfällen sin egna synvinkel i form av mantrat "I don't know!" och trycker på hur det är just vissheten hos de människor han möter som han har svårt för, något som jag känner igen mig i alldeles för väl.


Maher möter uppfriskande många som gärna talar med honom trots att hans blotta närvaro väcker oro på många av de platser som han besöker. Men även då leder ofta diskussionen till att intervjuoffret börjar predika för Maher utan att inse att deras ord inte besitter samma magiska kraft som när de talar inför andra troende. Ett annat vanligt men inte särskilt oväntat scenario är när Maher ifrågasätter Bibelns pålitlighet och försvaret saknar logik till den svåra grad att man inte kan göra annat än att undra vad fan som precis hände.

Bill Maher: "All it means is the people who wrote the New Testament read the Old Testament and made the prophecies fit."

Herr Kristen: "They can't make it fit if something didn't happen."

Bill Maher: "Of course they can. They placed Je-"

Herr Kristen: "Then you're saying the Bible is fictitious?"

Bill Maher: "I am."

Herr Kristen: "Can't be."

Bill Maher: "I am."

Tyvärr får vi inte reda på varför bibeln inte kan vara fiktiv utan den diskussionen slutar med att Herr Kristen (jag fastnade för det smeknamnet) och Maher står och ler självbelåtet i varsin ände av skärmen. Den sekvensen i sig är så otroligt talande när det gäller svårigheterna som uppstår i sådana samtal. Här är det ingen fråga om perception och hur man upplever världen, utan här handlar det om total brist på kritiskt tänkande och chansen att de har fel är förstås obefintlig.


Maher får vid ett par tillfällen frågan "What if you're wrong?" varpå han erkänner att han mycket väl kan ha fel även om han tvivlar på det och han påpekar att det inte är en vidare bra anledning att vara en god människa för att slippa hamna i helvetet. Vid ett tillfälle vänder han dock på frågan men då uteblir svaret. Helt plötsligt är det tydligen en fullständigt irrelevant frågeställning.

Sen har vi förstås idioten som inte kan skilja på mirakel och sammanträffanden men det orkar jag inte gå in på, plus att vi nog alla är lite skyldiga till att leta efter dramatiska och episka anledningar till varför vissa saker händer oss. Inom religioner så dras det dock gärna till sin spets.

Hursomhaver, det var inte meningen att det här inlägget skulle bli fullt såhär långt men det blir lätt så ibland. Jag har dessutom börjat läsa Illusionen om Gud (The God Delusion) av Richard Dawkins alldeles nyligen så det kan mycket väl tänkas bli en massa yrande om religion här i fortsättningen.

Just ja, om ni undrar så är dokumentärens titeln ett teleskopord bestående av religion och ridiculous. Fyndigt va? Häh.

I Want To Break Free

Hah! Nu tror Cat att det här inlägget kommer handla om socialistsamhället med en enda reklamfilm men så blir det inte. Pfft!

I afton är det 80- och 90-talslåtar som gäller. Skid Row, Queen, Michael Jackson och en massa annat. Må-bra-musik helt enkelt. Det kanske inte är lika effektivt som att ligga i sängen och faktiskt vila men det hjälper alldeles utmärkt för stunden i alla fall.

Ifall det är någon som läser det här och inte heller känner sig helt kry så kanske det här kan hjälpa.

Fan va snygg han ska vara då!

För att göra ett ytterst meningslöst inlägg åtminstone aningen mer relevant så kan jag väl halvt som halvt nämna den underbara bilden jag fick när Cat förklarade att hon hade fått I Want To Break Free (och endast just den raden) på hjärnan. Det var förstås pga "reklamen". Vilket fick det att låta som att det var den enda reklamen som visades på svensk tv.

Framför mig såg jag då en till synes perfekt trebarnsfamilj tittandes på ett tv-program just som programledaren bryter för reklam. En reklamfilm för det perfekta socialistiska samhället visas därmed, fylld med ständigt leende människor i sjukhus, parker, affärer, osv. För att sedan upprepas tre gånger innan tv-programmet återigen fortsätter. Allt ackompanjerat av Queen's I Want To Break Free.

"Blandade känslor med ett genomgående tema av misär"

Det heter ibland att man mår som man förtjänar men det här är fan att ta i. Gårdagen blev riktigt najs, med gott umgänge och åtminstone en bra film, men idag så känns det att jag inte riktigt var helt frisk igår ändå. Efter mycket om och men så hamnade jag alltså som väntat hos Kejl där det först blev att glo på Death Race vilket åtminstone gav mig tid för ungefär en halvtimmas sömn. Ytterligare en anledning till att jag nog inte skulle bli en vidare bra filmrecensent, något som min vän Petter föreslog.

Kejl var sedan sugen på att bli totalt nedbruten och vi såg därmed Requiem For A Dream, något han har dragit sig för efter otaliga varningar från folk om hur hemsk den är. Jag har länge försökt att även förklara hur enastående fantastisk den är mitt i all misär och igår kände han sig då redo. Själv var jag lite orolig över att jag skulle ha överdrivit hur bra den var, inte bara för Kejl utan även för mig själv men jag måste säga att den var om möjligt ännu bättre vid en andra genomtittning.


Att gå hem med musiken till The Fountain i hörlurarna var onekligen en perfekt avslutning på en riktigt angenäm dag så trots att jag mår helt gnukaffe idag så var det ändå värt det. På tal om det, hur ofta förtjänar man egentligen att må som man gör? Idiotuttryck!