Dagen efter

Särskilt mycket firande av Towel Day blev det inte sen igår, jag passade dock på att se The Hitchhiker's Guide to the Galaxy från 2005 och innan jag somnade så läste jag ett par kapitel i boken. Vilket förstås gjorde så att det där med sömn fick vänta några timmar. Däremot så blev det en riktigt hyfsad Geek Pride Day hos Micke med Return of the Jedi och lite PS3-spelande till kvällen. Bl a så provspelades demot till Watchmen: The End Is Nigh vilket verkade riktigt lovande. Det hjälpte ju förstås att Rorschach och hans (över)våldsbenägna metoder är publikfrieri på hög nivå. Jag förutspår en hel generation med nya fans av allas vår maskerade favoritsociopat.

På tal om det eller inte alls så blev det idag så gott som klart att jag ska dela ut tidningar om nätterna nu i sommar. Detta innebär förstås att jag kommer ha en alldeles utmärkt ursäkt för min dygnsrytm. Eller... Ja, nästan i alla fall.

"För det är ingen vanlig dag"

Idag är en dag värd att fira. Inte nog med att det är Towel Day (till minne av författaren Douglas Adams) det är dessutom Geek Pride Day, dagen då man firar varje individs rätt till att vara nörd. Av någon anledning så är jag dock oftast pank den 25 maj så särskilt mycket firande brukar det inte bli men i år har jag faktiskt några hundringar till övers så något ska man nog kunna hitta på. Frågan är bara vad. På Pappa Grappa firas det ju ordentligt och jag vet att Kejl ska dit med lite folk så jag och Cat kanske gör detsamma. Det är dock inte förrän om några timmar, så först passar jag på att fira Geek Pride Day.

Oundvikligen förs min blick upp till bokhyllesektionen av datorbordet där en samling verk av varierande nördighet står att finna. The Fountain, Planetary, Sin City, Härskarringen, Revolvermannen, etc. Inget som känns rätt och blotta tanken på Ohlmarks översättning av Lord of the Rings får mig att rysa. På nattduksbordet ligger Watchmen och ett antal nummer av X-Men. Man kanske skulle ta och läsa ett par kapitel i Watchmen? Jo, så får det bli.

Geek Pride Day är inte helt enkelt att fira på egen hand inser jag nu.

Warren Ellis

Så har man fått sig ytterligare något att se fram emot då Warren Ellis någon gång under andra halvan av 2009 släpper en ny serie kallad SUPERGOD. Enligt Ellis själv så är det "one of the odder things I’ve written" och på hans blogg kan man läsa manusanteckningar som onekligen ger en hel del tyngd åt det påståendet. Det verkar alltså riktigt lovande!


Dessutom så borde sista numret av hans serie Planetary komma ut inom ett par månader och det ska bli intressant att se hur det hela slutar.

Och ifall en viss person mot förmodan skulle läsa det här: Cattis, vad är bäst här i livet?

Valmöjligheter

Måndag

Det måste erkännas att jag mest skriver det här för att bryta en viss trend som kan skönjas i de senaste inläggen. För något särskilt vettigt har jag knappast att säga. Oväntat eller hur?

Det är helt enkelt ytterst mycket måndag idag. Svårslaget mycket måndag.

Jag hade hoppats att regnet skulle underlätta mina allergibesvär men någon sådan tur har man förstås inte utan här sitter man som i ett töcken med täppt näsa, kliande ögon och onaturligt tungt huvud.

Det är utan tvekan den mesta måndagen på länge.

Strax bär det av ner till Arbetsförmedlingen där jag ska lämna in lite papper och efter det så ska jag handla mat och andra nödvändigheter. Lyckligtvis fick jag äntligen tillbaka min mp3-spelare från Kejl i helgen så jag får åtminstone njuta av lite underbar musik medan jag vandrar omkring i vardagen.

Blargh. Orka måndagar.

En helg i nördens tecken

Jag drar mig faktiskt för att sätta en geekvarning på det här inlägget men med tanke på hur helgen avslutades så är det kanske säkrast för att inte ådra sig Cats vrede. Bortsett från pollenrelaterade besvär så har det varit en riktigt skön helg som började med att Kejl och jag i fredags bestämde oss för att kolla på pilotavsnittet för Firefly (jag vet, t o m jag tycker att mitt snack om Whedon håller på att gå till överdrift) innan det var dags för fest. Firefly-tittandet fortsatte igår och även idag och vi har nu bara två avsnitt och filmen Serenity kvar innan får vi se hur många kommentatorspår vi orkar med. Det är mycket möjligt att ett och annat argt brev till FOX skrivs i samma veva.


Då var det alltså dags för det riktigt nördiga. Helgen avslutades med att jag och Micke såg Star Trek (eller Star Trek XI som arbetstiteln var) och även om det var långt ifrån ett mästerverk så är den helt klart sevärd och i min åsikt en av de bättre Star Trek-filmerna (när det finns tio av skiftande kvalitet sen tidigare så är väl det i sig ändå en bedrift?). Dessutom så skulle jag säga att J.J. Abrams (eller snarare manusförfattarna kanske) lyckades riktigt bra med att bjuda på något för de flesta. De insatta hardcore-fansen fick sig en hel släng med referenser och annat godis medan de oinvigda fick en snygg, välgjord och underhållande actionrulle.

Själv så är jag någonstans i mitten av den skalan. Jag må vara ett fan av Star Trek: The Next Generation men min relation till originalserien, även känd som The Original Series (TOS), är uteslutande via de sex första filmerna och trots det så fann jag mig ändå leendes som ett geekigt fån vid ett flertal tillfällen. Vare sig det handlade om Kobayashi Maru, amiral Archers beagle (vilket förvisso inte har med TOS att göra men ändå) eller Karl Urban som Dr. Leonard "Bones" McCoy i allmänhet.

Den där geekvarningen passade ändå rätt så bra inser jag nu.

På tal om det... Whedon och Abrams i samma inlägg? Det är som gjort för det här.

Dollhouse - Säsong 2

Ett "yay" är onekligen på sin plats.

Yay!

Jag läste precis den goda nyheten och reaktionerna på Whedonesque är som väntat minst sagt lyriska. Det är nästan så att man får för sig att Dollhouse skulle vara en helt fantastiskt enastående serie vilket tyvärr inte är fallet. "Varför ett "yay" i så fall?" undrar du/ni då förstås och det finns faktiskt ett par anledningar. Först och främst så är det ju trots allt Joss Whedon som ligger bakom Dollhouse och konceptet i sig är otroligt intressant. Potentialen för storhet finns alltså utan tvivel där; i ett par avsnitt så har den t o m brutit igenom och då har det varit förbannat bra. Men som sagt, överlag så är serien än så länge tyvärr "endast" bra.

Tahmoh Penikett, Joss Whedon, Eliza Dushku
En annan anledning är förstås Firefly. Firefly är även det en av Whedons skapelser och enligt mig det bästa han någonsin har gjort men tyvärr så lade FOX ner serien efter 14 avsnitt (inklusive pilotavsnittet) och allmänt skitstövleri från nätverkets sida. Till folks stora förvåning så valde Whedon ändå att arbeta med FOX igen och rädslan för att även Dollhouse skulle läggas ner under första säsongen var påtaglig. För många så är därmed detta något av en symbolisk vinst, en form av botgöring från FOX för nedläggningen av Firefly. En svag tröst dock då Firefly i allmänhet anses vara överlägset mycket bättre än Dollhouse. Men men, förhoppningsvis så blir andra säsongen en förbättring.

Commentary! The Musical

Det är precis vad det låter som och jag är fullt så kär i konceptet som man kan vänta sig. Utöver ett fullständigt normalt kommentatorspår till Dr. Horrible's Sing-Along Blog så fanns det även ett i musikaltappning och det är nästan så att de låtarna är ännu bättre än musikalen i sig. Jag fullkomligt sprudlar av musikalisk glädje!

Det må vara vår men Meat Loaf får minsann vänta på sin tur för nu är det hits som My Eyes (On The Rise), Everything You Ever, Brand New Day, All About Me, Nobody's Asian In The Movies, etc som gäller. Sådeså!

Yay!

Kan folk snälla sluta vara idioter!

"Would of, could of, should of..." förbannade gnukaffeskap!! Hur svårt ska det vara?! Seriöst! Folk!! För att inte tala om "could care less"... som i "I could care less if that character dies" t ex. Tänk till lite för i helvete!! Tar du bort negationen så innebär det att du inte alls är så apatisk som du vill få det att verka.

För att citera Tara i Buffy the Vampire Slayer (uh-oh, Whedon-överdos?), "I go online sometimes but... everyone's spelling is really bad and it's... depressing."

Suck.

Från en blogg till en annan...

Vad pysslade jag egentligen med förra sommaren? Jag vet att jag läste om Dr. Horrible's Sing-Along Blog och tittade även in på MySpace-profilen som fanns men av någon anledning så blev det aldrig mer än så. Nu, såhär tio månader senare, blev jag dock påmind om dess existens och kände mig manad att ta reda på vad som blev av det hela.


Lyckligtvis blev jag långt ifrån besviken, jag har lyssnat på låtarna hela morgonen nu och alldeles strax är det dags för en andra titt (med kommentatorspår förstås). En förklaring vore kanske på sin plats; Dr. Horrible's Sing-Along Blog är i korthet en superskurkmusikal i tre akter. Ursprungligen så släpptes de tre avsnitten (ca femton minuter vardera) på nätet under loppet av två veckor och det bör även tilläggas att det är allas vår käre Joss Whedon som ligger bakom det hela (med hjälp från familj och vänner). Whedons karaktäristiska humor genomsjuder förstås musikalen och i huvudrollerna finner man Neil Patrick Harris (How I Met Your Mother), Nathan Fillion (Firefly) och en viss Felicia Day. Jag tyckte hon såg ytterst bekant ut och det visade sig att hon tydligen var med i sista säsongen av Buffy som en av många potentiella slayers.



Det ryktas om en fortsättning och den här gången tänker jag inte hamna utanför så nu blir det att hålla öron och ögon öppna. Se så, iväg med er nu och bli lika kära i Dr. Horrible's Sing-Along Blog som jag är!