Grant Morrison och Action Comics #1

När jag i föregående inlägg nämnde att Grant Morrison kommer skriva nya Action Comics och att det "låter riktigt spännande" var det minst sagt en av världshistoriens grövsta underdrifter. Och snudd på tjänstefel.

Action Comics är en av de mest långlivade serierna hos DC (endast Detective Comics har publicerats längre även om det släppts fler nummer av Action Comics) och medan Detective traditionellt sett är en Batman-serie så är Action tillägnad Stålmannen, eller Superman som jag fortfarande försöker vänja mig vid att säga/skriva. Vad kan då vara så märkvärdigt med en Superman-serie? Det är där Grant Morrison kommer in.

Action Comics #1
Morrison är utan tvekan en av de allra största serietidningsförfattarna och en ytterst polariserande sådan, mycket på grund av hans något okonventionella berättartekniker och en benägenhet att dekonstruera bekanta serier och karaktärer. Något som inte alltid är helt populärt bland fans. Själv är jag exempelvis lite kluven till hans arbete med X-Men (som hette New X-Men under de fyrtiotal nummer han skrev serien) men det är samtidigt det som är så spännande med karln. Så om det är någon som kan skriva en intressant Superman så är det Grant. Han har gjort det förr i och med All-Star Superman, en fristående serie i vilken han skildrade en närmast allsmäktig hjälte i en förvånansvärt fräsch tappning men den här gången är det, inte helt oväntat, tänkt att bli lite annorlunda...

Varning för en hiskeligt bred skotsk dialekt.



Klippet är från LA Times Hero Comics Film Festival i helgen där det visades i samband en diskussion med Geoff Johns och Jim Lee om nylanseringen. Om ni inte lyckas tyda vad karln säger så har Comic Book Resources transkriberat det viktiga.

Säga vad man vill om Grant Morrison men det blir sällan tråkigt när han får styra och ställa lite som han vill.

DC Comics - Once More, with Feeling

Två veckor har gått sedan DC avslöjade sina planer för framtiden, en fullständig relaunch som innebär att samtliga serier avslutas för att följas upp med hela femtiotvå stycken förstanummer i september plus att digitala nummer i fortsättningen kommer släppas samma dag som papperstidningarna. Denna nylansering är ett initiativ för att rensa upp i den snårskog som är DCs kontinuitet i hopp om att locka nya läsare, något som har upprört många fans men som även har välkomnats med optimism och spänd förväntan. För mig har dessa två veckor till stor del bestått av ständiga besök på Bleeding Cool och Comic Book Resources för att läsa de senaste nyheterna, ryktena, spekulationerna, åsikterna, etc. In absurdum. Och allt började med nyheten om att min barndomsidol Jim Lee kommer teckna den nya inkarnationen av Justice League.

Omslaget till Justice League #1
Under en och en halv veckas tid släpptes det dagligen information om en handfull titlar i taget och i fredags var till slut alla femtiotvå officiellt presenterade. Jag har nog aldrig varit så här sjukt exalterad av händelser i serietidningsbranschen och då är jag ändå inte ett särskilt stort fan av DC utan för mig har det alltid varit Marvel och då främst X-Men som har gällt. När jag återvände till serietidningsläsandet för fem-sex år sedan passade jag på att vidga mina vyer men Batman: Year One och The Dark Knight Returns till trots så har jag har aldrig riktigt fastnat för DC. På senare tid har jag dock blivit mer och mer intresserad, mycket tack vare Grant Morrison och Geoff Johns men jag har saknat den där sista knuffen fram tills nu. Hela det här initiativet känns nästan som riktat mot just mig. Serietidningsbranschen kan ofta upplevas som väldigt stagnerad och jag tror att det här är precis vad som behövs för att blåsa nytt liv i vad som av många anses vara ett döende medium.

Utöver Justice League som jag tidigare nämnde så var Batman en av de första titlarna jag läste om och gjorde mig extra entusiastisk. Bara några dagar tidigare hade jag kommit att tänka på Todd McFarlanes gamla vapendragare Greg Capullo och önskade att han skulle teckna X-Men eller något annat kul så när jag läste att han kommer vara den nya tecknaren på Batman var det lite som att få mina böner besvarade. Att jag även har hört bra saker om författaren Scott Snyder gör inte saken sämre. Dessutom släpps äntligen Batwoman #1, skriven och tecknad av den enastående J.H. Williams III, något jag har längtat efter sedan... i höstas? Den serien har skjutits upp otaliga gånger nu men troligtvis har det delvis varit för att kunna släppa första numret i samband med den här relaunchen. Grant Morrisons Action Comics låter riktigt spännande, Catwoman med Judd Winick och Guillem March kan bli intressant och jag ser även fram emot Geoff Johns fortsatta planer för Green Lantern. Och det är bara början.

Batwoman #1
Jag är även sugen på Grifter, Batman: The Dark Knight, Red Hood and The Outlaws, Detective Comics, Red Lanterns och några till men de känns samtidigt inte lika gjutna. Jag gillar Tony Daniel (Detective Comics) som tecknare men har inte hört mycket gott om honom som författare och detsamma gäller David Finch (Batman: The Dark Knight) som dessutom är ökänd för förseningar. Det är visserligen tidigare nämnda favoriter som Jim Lee och J.H. Williams III också men de är jag mer än villig att vänta på.

Grifter #1
Förhoppningsvis blir det en resa till London i september eller oktober så då kan man alltid passa på att plocka upp några tidningar ifall de fortfarande ser intressanta ut. Den stora frågan nu är huruvida DC faktiskt kommer lyckas locka nya läsare och inte bara knycka några från Marvel. Som det ser ut nu så verkar det vara bristande marknadsföring och tillgänglighet. Digital distribution i all ära men frågan är ifall det räcker.

Jag höll ju nästan på att glömma den kanske allra största nyheten som har med den här nylanseringen att göra. Stålmannen har inte längre sina kalsonger utanpå trikåerna. Tänka sig!

Nördåret 2010 - En försenad nyårskrönika

Det är verkligen på tiden att jag bloggar lite och såhär fyra veckor in i 2011 tänkte jag att man kanske skulle passa på att sammanfatta det gångna året. Det blir dock inga kungliga bröllop, isländska vulkanutbrott, fotbolls-VM eller jordbävningskatastrofer utan jag fokuserar på det nördiga 2010 hade att bjuda på.

Årets superhjältefilm:

Det är ganska intressant att gå tillbaka och läsa vad man hade för förhoppningar på vårens superhjältefilmer Iron Man 2 och Kick-Ass såhär med facit i hand. Båda filmerna var helt klart underhållande men Iron Man 2 kändes lite spretig på grund av de många karaktärer som figurerade. Tonen var dessutom ännu mer lättsam än i ettan vilket i min mening ledde till att hotet från filmens skurkar Justin Hammer och Whiplash förringades.

Kick-Ass däremot visade sig vara en enastående charmig käftsmäll av satir, svart humor och övervåld med några riktigt spännande unga skådespelare. Jag tänker då främst på Aaron Johnson och Chloe Moretz och jag ser verkligen fram emot att få följa deras fortsatta karriärer. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga utan det är bara att konstatera att Kick-Ass helt klart var 2010 års superhjältefilm.

Aaron Johnson i Kick-Ass

Årets postapokalyptiska film:

Bortsett från att utspela sig i postapokalyptiska miljöer så har The Road och The Book of Eli egentligen väldigt lite gemensamt. Den ena är en dramathriller och den andra ett actionäventyr. Den ena handlar om överlevnad och mänsklighet och den andra om vikten av böcker och ordentliga solglasögon. Nu var jag kanske lite överdrivet syrlig, jag tyckte ändå att The Book of Eli var helt godkänd men den bleknar verkligen i jämförelse med The Road.

Rent estetiskt påminner The Book of Eli väldigt mycket om spelen i Fallout-serien och det var just det som ursprungligen fångade mitt intresse och som för mig till stor del bär filmen. Utöver det så är den stora behållningen Gary Oldman, Ray Stevenson och Denzel Washington som i vanlig ordning gör solida, om än inte extraordinära, insatser.

Med det sagt så är det knappast någon överraskning att årets postapokalyptiska film är The Road. The Road, som är en otroligt dyster men vacker film, griper tag i en och vägrar släppa. Man dras med på en känslomässigt påfrestande resa och bevittnar hur en man kämpar för sin och sin sons överlevnad till varje pris. Viggo Mortensen är helt enastående i huvudrollen och även Kodi Smit-McPhee imponerar.

Viggo Mortensen och Kodi Smit-McPhee i The Road

Årets nördinköp:

2010 var året då jag efter mycket om och men införskaffade fjärde utgåvan av Drakar och Demoner (även känt som DoD-91) och en hel del seriealbum men det absolut nördigaste inköpet måste vara Fallout: New Vegas Collector's Edition som jag köpte trots att jag inte hade en dator att spela det på. Jag var helt enkelt tvungen att ha specialutgåvan.

Det leder mig osökt till den sista kategorin, Årets mest förstående flickvän till nörd, som går till Linda för att hon inte fick totala rycket och slängde ut mig när jag hade köpt ett spel som jag inte ens kunde spela. Du är bäst älskling!

Man kan tycka att det var lite få kategorier och jag håller med men jag hade svårt nog att få ur mig det här så det får helt enkelt räcka. Överlag så var 2010 i alla fall onekligen ett riktigt bra nördår med filmer som Inception och Scott Pilgrim vs. The World och tv-serier som The Walking Dead och Spartacus: Blood and Sand. Även när det gäller serietidningar har det gångna året haft en hel del spännande att bjuda på. Jag tänker då främst på Supergod av Warren Ellis, Scarlet av Brian Michael Bendis och nya Avengers-titeln Avengers Academy men även långkörare som Invincible Iron Man och X-Men: Legacy har fortsatt hålla en riktigt hög nivå.

2011 ser ut att kunna bli ett ännu bättre år inom nästan samtliga områden och det är bara att hålla tummarna för att det faktiskt blir så.

The Walking Dead

Ända sedan Lost slutade i våras så har jag saknat att ha en serie som man verkligen längtar att få se nästa avsnitt utav. En serie som man följer vecka efter vecka. Mad Men och Glee i all ära men det är inte samma sak. Förra hösten trodde jag att Caprica skulle komma att bli den serien och jag såg verkligen fram emot det. Pilotavsnittet var riktigt bra, premissen kändes lovande och Jane Espenson (Buffy the Vampire Slayer, Battlestar Galactica, m.m.) skulle vara show runner. Jag hade kanske lite väl höga förväntningar och såhär i efterhand är det inte alls konstigt att jag blev djupt besviken.

Men nu finns det en ny klar kandidat: The Walking Dead. Serien bygger på en serietidning skriven av Robert Kirkman och ursprungligen illustrerad av Tony Moore (Charlie Adlard tog över tecknandet efter de första sju numren) som handlar om en grupp människor och deras kamp för överlevnad i ett zombiedrabbat USA.

Bakom serien står bland andra Frank Darabont (The Shawshank Redemption, The Green Mile) som även regisserade pilotavsnittet och det är därmed inte särskilt förvånande att fokus ligger, precis som i förlagan, på de överlevande och deras relationer mer än på skräck och zombieaction. Det bjuds på en hel del sådant med förstås men det är ett drama först och främst. Jag kan knappt vänta till på onsdag då, såvida inget oväntat stör planerna, Micke och jag ska se det fjärde och senaste avsnittet regisserat av vår egen Johan Renck.

Green Lantern

Igår kväll sändes trailern till Green Lantern (med Ryan Reynolds i den eponyma huvudrollen) på amerikansk tv och kort därefter började den självklart cirkulera på nätet. Mitt intresse för filmen under utvecklingen har gått lite i vågor då jag inte har haft någon vidare relation till karaktären Green Lantern (ett vanligt fenomen när det gäller DC och deras stall med superhjältar) men efter att ha gett serien Green Lantern - Rebirth en chans så har jag blivit mer och mer sugen den senaste tiden. Och nu med trailern så har intresset stärkts ännu lite mer.



Tonen påminner om hur man valde att hantera filmatiseringen av Iron Man, seriöst och med respekt gentemot källmaterialet men samtidigt med en ordentlig glimt i ögat, Ryan Reynolds känns så här långt helgjuten i rollen som Hal Jordan (nästan lika självklar som Robert Downey Jr är för Tony Stark) och det verkar dessutom som att de har löst de visuella problemen/aspekterna (dräkten och ring-konstruktionerna) väldigt bra. Det enda minuset, eller frågetecknet för att vara diplomatisk, är Blake Lively och då främst scenen där hon försöker vara auktoritär. Jag håller tummarna för att det funkar bättre i sitt fullständiga sammanhang eller att hon åtminstone är mer trovärdig i resten av filmen.

Överlag så ser det väldigt ljust ut i dagsläget när det gäller filmer baserade på serietidningar i allmänhet och superhjältar i synnerhet. Det återstår nu alltså bara att vänta till våren och sommaren då det är dags för en kavalkad utan dess like då, utöver Green Lantern, filmer som Thor, Captain America: The First Avenger, X-Men: First Class har premiär. För att inte tala om sommaren 2012 då Iron Man, Thor och Captain America möts i The Avengers med manus och regi av Joss Whedon(!) följt av Christopher Nolans avslutning av sin Batman-trilogi, The Dark Knight Rises. Och då har jag inte ens nämnt The Wolverine; Darren Aronofskys (ja, det verkar äntligen vara officiellt) fristående-men-ändå-inte uppföljare till X-Men Origins: Wolverine!

Sitter jag här och dreglar? Hm, det verkar inte bättre än så. Jag får nog ta och göra något mindre upphetsande helt enkelt... som att stryka dukar kanske? Njae, nu ska vi inte överdriva. För att knyta an till Green Lantern så lägger jag mig och läser Sinestro Corps War istället.

Nöjd nörd

Det är nu fem dagar sedan vi kom hem från London och jag har ännu inte riktigt återhämtat mig. Firandet av Anton och Daniel i lördags kväll hjälpte knappast men överlag så beror det nog på London. Tre intensiva dagar av promenader, museer, sevärdheter, mat, shopping, etc. En överväldigande upplevelse och efter alla de intrycken så är det inte konstigt att jag fortfarande drömmer om de vackra parkerna och alla enastående byggnader. Vilken underbar stad!

Inte helt oväntat så hann vi tyvärr inte med allt som vi hade planerat (exempelvis fick British Museum och Trafalgar Square stryka på foten) men det känns ändå som att vi hann med förvånansvärt mycket. För en uppsjö med bilder och resebetraktelser hänvisar jag er till Lindas blogg. Närmare bestämt hit.

Älsklingen och jag på Westminster Bridge.

Av det vi hann med så kan jag bland annat nämna Churchill War Rooms, ett museum som innehåller Cabinet War Rooms och Churchill Museum vilket var otroligt intressant. Cabinet War Rooms är en rekonstruktion av den bunker från vilken Churchill och hans regering styrde Storbritannien under andra världskriget. Churchill Museum är, som namnet avslöjar, ett museum om just Winston Churchill och hans liv och karriär. Jag vet inte hur många timmar vi spenderade där men till slut - efter att ha läst åtskilliga skyltar och lyssnat på en mängd olika tal - kändes det nästan som att man fått en överdos med information.

Som den serienörd jag är så var det förstås obligatoriskt med ett besök först på Forbidden Planet och sedan Mega City Comics när vi tog en tur till Camden. Planen var att försöka göra så många fynd som möjligt och inte köpa något som jag lika gärna kan köpa på Seriebörsen men det gick lite si och så med det. Det enda riktiga fyndet var en deluxe edition av Batwoman Elegy som det var 4 pund rabatt på. Alltid något! Utöver det så köpte jag Invincible Iron Man vol. 1, Runaways: Pride & Joy, en deluxe edition av Fables - Book One till Linda och första numret av Uncanny X-Force som nyss drog igång.

Skörden från Forbidden Planet och Mega City Comics.

Sist men inte minst så var vi och såg Phantom of the Opera, något jag har längtat efter att göra i snart tio år. Biljetterna fick vi riktigt billigt då det var begränsad sikt. I form av en studsande dirigent. Vi satt alltså i mitten på första raden. Lyckligtvis störde inte dirigenten överdrivet mycket utan det var mest charmigt. För att inte tala om hur mäktigt det var när ljuskronan lyftes till taket under ouvertyren. Eller när den sedan föll! Vi kände vinddraget! Jag kom på mig själv med att sitta och le som en idiot under stora delar av musikaler. När jag inte satt och smygmimade vill säga...

Nöjd nörd!

Helt enkelt en underbar semester och jag sitter redan och kollar runt bland nya resmål. För även om jag längtar tillbaka till London så borde man variera sig lite. Italien eller Frankrike kanske?

Det finns hopp!

NYCC (New York Comic Con) pågår för fullt och nyheter om allsköns serietidningar, filmer, tv-spel, etc. kommer som i drivor men för mig så är det här utan tvekan helgens absolut största nyhet.



"The upcoming arc, after this first one, sees X-23 on the road... And her partner-in-crime will be Gambit. And that has just been a blast to write. So much fun!" - Marjorie Liu

JAAAAAAAAAAA!!! Gambit är sakta men säkert på väg in i strålkastarljuset igen. Det här kombinerat med att han kommer fortsätta dyka upp i X-Men vol. 3 framöver och att även Mike Carey har en del planer för allas våran ragin' cajun gör mig optimistisk inför framtiden.

Värt att fira! Genom att... sortera tvätt?! Fuck...

Vårtecken

Det börjar dra ihop sig för ännu en underbar superhjältevår. Först ut, med premiär 9 april, är Kick-Ass som är baserad på serietidningen med samma namn av Mark Millar och John Romita Jr. Svart humor, övervåld, popkultur. Helt enkelt en underbart skev variant på vad det egentligen innebär att klä ut sig och bekämpa brott. Rättigheterna till en filmatisering såldes ifall jag inte missminner mig redan innan första numret av tidningen hade släppts och det är därmed inte helt oväntat att filmen verkar vara väldigt trogen förlagan. Bara att hålla tummarna för att den även kommer vara bra.


Senare i april (den 28:e för att vara exakt) så har vi ju förstås Iron Man 2 och det är knappast någon hemlighet att jag verkligen ser fram emot den. Första filmen gillar jag starkt och allting pekar enligt mig på att uppföljaren kommer kunna toppa den. Bara det faktum att Mickey Rourke och Sam Rockwell är med gör att jag blir helt exalterad. Sedan hör det ju förstås till saken att Iron Man i serietidningsform är fullständigt fantastisk just nu tack vare Matt Fraction och Salvador Larroca. Så helt objektiv har jag förstås svårt för att vara.


Snön må ligga kvar ett tag framöver men det här är i min mening omisskännliga vårtecken. Var det något sådant du var ute efter Kalle?

Ett dygn i nördens tecken

Vilket dygn.

Gårdagen började ytterst trevande med feber, hostningar och annat fanskap men efter ett par väl planerade Panodil så började allting te sig rätt så hyfsat ändå och jag tyckte mig skönja ett slut på den här sjukdomstunneln. Lite In Bruges till maten efter en väl genomförd arbetsintervju hjälpte ytterligare och eftermiddagen flöt förbi som endast torsdagseftermiddagar kan. Sen kom kvällen.

Först snubblade jag över trailern till Boondock Saints II: All Saints Day (något som samlade kollektivet framför min skärm) och även om man onekligen fick känslan av att det blir en själlös upprepning av första filmen så kan jag inte hjälpa att bli lite exalterad.

En vän upplyste mig sedan om att det hade hänt lite saker med det kommande spelet The Secret World och mycket riktigt; ett test för att avgöra vilket hemligt sällskap man tillhörde väntade. Som om inte det var nog så hade även en andra trailer släppts och det svors en hel del över det faktum att spelets forum var nere. Lyckligtvis gav trailern och koncept-skisserna en massa inspiration till Mutant Chronicles-kampanjen som jag arbetar på och jag passade på att skriva ner lite idéer.

Som en helt förbannat underbar avslutning på dagen så släpptes dessutom en försmak på Warren Ellis nya serie SuperGod igår kväll vilket gav mig en nerdgasm av sällan skådat slag.


Jag blir fortfarande löjligt exalterad bara av att kolla på omslaget till första numret. Det hjälper förstås inte att jag bara sovit 3-4 timmar inatt och är övertrött så det förslår... Men ändå!

Just ja, det verkar som att jag dessutom är frisk. Så det är ju också goda nyheter. Om än en fotnot i jämförelse. Yay!

"För det är ingen vanlig dag"

Idag är en dag värd att fira. Inte nog med att det är Towel Day (till minne av författaren Douglas Adams) det är dessutom Geek Pride Day, dagen då man firar varje individs rätt till att vara nörd. Av någon anledning så är jag dock oftast pank den 25 maj så särskilt mycket firande brukar det inte bli men i år har jag faktiskt några hundringar till övers så något ska man nog kunna hitta på. Frågan är bara vad. På Pappa Grappa firas det ju ordentligt och jag vet att Kejl ska dit med lite folk så jag och Cat kanske gör detsamma. Det är dock inte förrän om några timmar, så först passar jag på att fira Geek Pride Day.

Oundvikligen förs min blick upp till bokhyllesektionen av datorbordet där en samling verk av varierande nördighet står att finna. The Fountain, Planetary, Sin City, Härskarringen, Revolvermannen, etc. Inget som känns rätt och blotta tanken på Ohlmarks översättning av Lord of the Rings får mig att rysa. På nattduksbordet ligger Watchmen och ett antal nummer av X-Men. Man kanske skulle ta och läsa ett par kapitel i Watchmen? Jo, så får det bli.

Geek Pride Day är inte helt enkelt att fira på egen hand inser jag nu.

Warren Ellis

Så har man fått sig ytterligare något att se fram emot då Warren Ellis någon gång under andra halvan av 2009 släpper en ny serie kallad SUPERGOD. Enligt Ellis själv så är det "one of the odder things I’ve written" och på hans blogg kan man läsa manusanteckningar som onekligen ger en hel del tyngd åt det påståendet. Det verkar alltså riktigt lovande!


Dessutom så borde sista numret av hans serie Planetary komma ut inom ett par månader och det ska bli intressant att se hur det hela slutar.

Och ifall en viss person mot förmodan skulle läsa det här: Cattis, vad är bäst här i livet?

Valmöjligheter