Grant Morrison och Action Comics #1

När jag i föregående inlägg nämnde att Grant Morrison kommer skriva nya Action Comics och att det "låter riktigt spännande" var det minst sagt en av världshistoriens grövsta underdrifter. Och snudd på tjänstefel.

Action Comics är en av de mest långlivade serierna hos DC (endast Detective Comics har publicerats längre även om det släppts fler nummer av Action Comics) och medan Detective traditionellt sett är en Batman-serie så är Action tillägnad Stålmannen, eller Superman som jag fortfarande försöker vänja mig vid att säga/skriva. Vad kan då vara så märkvärdigt med en Superman-serie? Det är där Grant Morrison kommer in.

Action Comics #1
Morrison är utan tvekan en av de allra största serietidningsförfattarna och en ytterst polariserande sådan, mycket på grund av hans något okonventionella berättartekniker och en benägenhet att dekonstruera bekanta serier och karaktärer. Något som inte alltid är helt populärt bland fans. Själv är jag exempelvis lite kluven till hans arbete med X-Men (som hette New X-Men under de fyrtiotal nummer han skrev serien) men det är samtidigt det som är så spännande med karln. Så om det är någon som kan skriva en intressant Superman så är det Grant. Han har gjort det förr i och med All-Star Superman, en fristående serie i vilken han skildrade en närmast allsmäktig hjälte i en förvånansvärt fräsch tappning men den här gången är det, inte helt oväntat, tänkt att bli lite annorlunda...

Varning för en hiskeligt bred skotsk dialekt.



Klippet är från LA Times Hero Comics Film Festival i helgen där det visades i samband en diskussion med Geoff Johns och Jim Lee om nylanseringen. Om ni inte lyckas tyda vad karln säger så har Comic Book Resources transkriberat det viktiga.

Säga vad man vill om Grant Morrison men det blir sällan tråkigt när han får styra och ställa lite som han vill.

DC Comics - Once More, with Feeling

Två veckor har gått sedan DC avslöjade sina planer för framtiden, en fullständig relaunch som innebär att samtliga serier avslutas för att följas upp med hela femtiotvå stycken förstanummer i september plus att digitala nummer i fortsättningen kommer släppas samma dag som papperstidningarna. Denna nylansering är ett initiativ för att rensa upp i den snårskog som är DCs kontinuitet i hopp om att locka nya läsare, något som har upprört många fans men som även har välkomnats med optimism och spänd förväntan. För mig har dessa två veckor till stor del bestått av ständiga besök på Bleeding Cool och Comic Book Resources för att läsa de senaste nyheterna, ryktena, spekulationerna, åsikterna, etc. In absurdum. Och allt började med nyheten om att min barndomsidol Jim Lee kommer teckna den nya inkarnationen av Justice League.

Omslaget till Justice League #1
Under en och en halv veckas tid släpptes det dagligen information om en handfull titlar i taget och i fredags var till slut alla femtiotvå officiellt presenterade. Jag har nog aldrig varit så här sjukt exalterad av händelser i serietidningsbranschen och då är jag ändå inte ett särskilt stort fan av DC utan för mig har det alltid varit Marvel och då främst X-Men som har gällt. När jag återvände till serietidningsläsandet för fem-sex år sedan passade jag på att vidga mina vyer men Batman: Year One och The Dark Knight Returns till trots så har jag har aldrig riktigt fastnat för DC. På senare tid har jag dock blivit mer och mer intresserad, mycket tack vare Grant Morrison och Geoff Johns men jag har saknat den där sista knuffen fram tills nu. Hela det här initiativet känns nästan som riktat mot just mig. Serietidningsbranschen kan ofta upplevas som väldigt stagnerad och jag tror att det här är precis vad som behövs för att blåsa nytt liv i vad som av många anses vara ett döende medium.

Utöver Justice League som jag tidigare nämnde så var Batman en av de första titlarna jag läste om och gjorde mig extra entusiastisk. Bara några dagar tidigare hade jag kommit att tänka på Todd McFarlanes gamla vapendragare Greg Capullo och önskade att han skulle teckna X-Men eller något annat kul så när jag läste att han kommer vara den nya tecknaren på Batman var det lite som att få mina böner besvarade. Att jag även har hört bra saker om författaren Scott Snyder gör inte saken sämre. Dessutom släpps äntligen Batwoman #1, skriven och tecknad av den enastående J.H. Williams III, något jag har längtat efter sedan... i höstas? Den serien har skjutits upp otaliga gånger nu men troligtvis har det delvis varit för att kunna släppa första numret i samband med den här relaunchen. Grant Morrisons Action Comics låter riktigt spännande, Catwoman med Judd Winick och Guillem March kan bli intressant och jag ser även fram emot Geoff Johns fortsatta planer för Green Lantern. Och det är bara början.

Batwoman #1
Jag är även sugen på Grifter, Batman: The Dark Knight, Red Hood and The Outlaws, Detective Comics, Red Lanterns och några till men de känns samtidigt inte lika gjutna. Jag gillar Tony Daniel (Detective Comics) som tecknare men har inte hört mycket gott om honom som författare och detsamma gäller David Finch (Batman: The Dark Knight) som dessutom är ökänd för förseningar. Det är visserligen tidigare nämnda favoriter som Jim Lee och J.H. Williams III också men de är jag mer än villig att vänta på.

Grifter #1
Förhoppningsvis blir det en resa till London i september eller oktober så då kan man alltid passa på att plocka upp några tidningar ifall de fortfarande ser intressanta ut. Den stora frågan nu är huruvida DC faktiskt kommer lyckas locka nya läsare och inte bara knycka några från Marvel. Som det ser ut nu så verkar det vara bristande marknadsföring och tillgänglighet. Digital distribution i all ära men frågan är ifall det räcker.

Jag höll ju nästan på att glömma den kanske allra största nyheten som har med den här nylanseringen att göra. Stålmannen har inte längre sina kalsonger utanpå trikåerna. Tänka sig!

Conan the Barbarian

Nördåret 2010 - En försenad nyårskrönika

Det är verkligen på tiden att jag bloggar lite och såhär fyra veckor in i 2011 tänkte jag att man kanske skulle passa på att sammanfatta det gångna året. Det blir dock inga kungliga bröllop, isländska vulkanutbrott, fotbolls-VM eller jordbävningskatastrofer utan jag fokuserar på det nördiga 2010 hade att bjuda på.

Årets superhjältefilm:

Det är ganska intressant att gå tillbaka och läsa vad man hade för förhoppningar på vårens superhjältefilmer Iron Man 2 och Kick-Ass såhär med facit i hand. Båda filmerna var helt klart underhållande men Iron Man 2 kändes lite spretig på grund av de många karaktärer som figurerade. Tonen var dessutom ännu mer lättsam än i ettan vilket i min mening ledde till att hotet från filmens skurkar Justin Hammer och Whiplash förringades.

Kick-Ass däremot visade sig vara en enastående charmig käftsmäll av satir, svart humor och övervåld med några riktigt spännande unga skådespelare. Jag tänker då främst på Aaron Johnson och Chloe Moretz och jag ser verkligen fram emot att få följa deras fortsatta karriärer. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga utan det är bara att konstatera att Kick-Ass helt klart var 2010 års superhjältefilm.

Aaron Johnson i Kick-Ass

Årets postapokalyptiska film:

Bortsett från att utspela sig i postapokalyptiska miljöer så har The Road och The Book of Eli egentligen väldigt lite gemensamt. Den ena är en dramathriller och den andra ett actionäventyr. Den ena handlar om överlevnad och mänsklighet och den andra om vikten av böcker och ordentliga solglasögon. Nu var jag kanske lite överdrivet syrlig, jag tyckte ändå att The Book of Eli var helt godkänd men den bleknar verkligen i jämförelse med The Road.

Rent estetiskt påminner The Book of Eli väldigt mycket om spelen i Fallout-serien och det var just det som ursprungligen fångade mitt intresse och som för mig till stor del bär filmen. Utöver det så är den stora behållningen Gary Oldman, Ray Stevenson och Denzel Washington som i vanlig ordning gör solida, om än inte extraordinära, insatser.

Med det sagt så är det knappast någon överraskning att årets postapokalyptiska film är The Road. The Road, som är en otroligt dyster men vacker film, griper tag i en och vägrar släppa. Man dras med på en känslomässigt påfrestande resa och bevittnar hur en man kämpar för sin och sin sons överlevnad till varje pris. Viggo Mortensen är helt enastående i huvudrollen och även Kodi Smit-McPhee imponerar.

Viggo Mortensen och Kodi Smit-McPhee i The Road

Årets nördinköp:

2010 var året då jag efter mycket om och men införskaffade fjärde utgåvan av Drakar och Demoner (även känt som DoD-91) och en hel del seriealbum men det absolut nördigaste inköpet måste vara Fallout: New Vegas Collector's Edition som jag köpte trots att jag inte hade en dator att spela det på. Jag var helt enkelt tvungen att ha specialutgåvan.

Det leder mig osökt till den sista kategorin, Årets mest förstående flickvän till nörd, som går till Linda för att hon inte fick totala rycket och slängde ut mig när jag hade köpt ett spel som jag inte ens kunde spela. Du är bäst älskling!

Man kan tycka att det var lite få kategorier och jag håller med men jag hade svårt nog att få ur mig det här så det får helt enkelt räcka. Överlag så var 2010 i alla fall onekligen ett riktigt bra nördår med filmer som Inception och Scott Pilgrim vs. The World och tv-serier som The Walking Dead och Spartacus: Blood and Sand. Även när det gäller serietidningar har det gångna året haft en hel del spännande att bjuda på. Jag tänker då främst på Supergod av Warren Ellis, Scarlet av Brian Michael Bendis och nya Avengers-titeln Avengers Academy men även långkörare som Invincible Iron Man och X-Men: Legacy har fortsatt hålla en riktigt hög nivå.

2011 ser ut att kunna bli ett ännu bättre år inom nästan samtliga områden och det är bara att hålla tummarna för att det faktiskt blir så.

Golden Globes

Black Swan är nominerad till Bästa film (drama) och Darren Aronofsky är nominerad till Bästa regissör! Jag är så sjukt glad för Darrens skull och då har jag inte ens sett filmen än. Jag läste manuset för snart ett och ett halvt år sedan men jag får vänta ytterligare ett tag på att se filmen.

Men fan vad kul det är! Och det är banne mig på tiden! Förhoppningsvis följer det Oscars-nomineringar på det här också. Något han borde ha fått redan för The Wrestler och The Fountain (om inte tidigare). Som ni kanske har förstått så är Darren Aronofsky en av mina absoluta favoritregissörer.

Det ska väl dock mycket till för att han ska ta hem några priser (utöver kanske några Independent Spirit Awards förstås) då han tampas med bland annat Christopher Nolan och dennes enastående Inception.

Några andra nomineringar värda att nämnas är The Fighter (med Mark Wahlberg och Christian Bale) även den i kategorin Bästa film (drama) och RED, en actionkomedi baserad på serietidnings-miniserien (den ni!) av Warren Ellis som är nominerad till Bästa film (komedi eller musikal).

I kategorin Bästa tv-serie (drama) möter min nya favoritserie The Walking Dead en annan favorit, nämligen Mad Men. Även Boardwalk Empire är nominerad i kategorin och jag börjar bli mer och mer sugen på även den serien.

The Walking Dead

Ända sedan Lost slutade i våras så har jag saknat att ha en serie som man verkligen längtar att få se nästa avsnitt utav. En serie som man följer vecka efter vecka. Mad Men och Glee i all ära men det är inte samma sak. Förra hösten trodde jag att Caprica skulle komma att bli den serien och jag såg verkligen fram emot det. Pilotavsnittet var riktigt bra, premissen kändes lovande och Jane Espenson (Buffy the Vampire Slayer, Battlestar Galactica, m.m.) skulle vara show runner. Jag hade kanske lite väl höga förväntningar och såhär i efterhand är det inte alls konstigt att jag blev djupt besviken.

Men nu finns det en ny klar kandidat: The Walking Dead. Serien bygger på en serietidning skriven av Robert Kirkman och ursprungligen illustrerad av Tony Moore (Charlie Adlard tog över tecknandet efter de första sju numren) som handlar om en grupp människor och deras kamp för överlevnad i ett zombiedrabbat USA.

Bakom serien står bland andra Frank Darabont (The Shawshank Redemption, The Green Mile) som även regisserade pilotavsnittet och det är därmed inte särskilt förvånande att fokus ligger, precis som i förlagan, på de överlevande och deras relationer mer än på skräck och zombieaction. Det bjuds på en hel del sådant med förstås men det är ett drama först och främst. Jag kan knappt vänta till på onsdag då, såvida inget oväntat stör planerna, Micke och jag ska se det fjärde och senaste avsnittet regisserat av vår egen Johan Renck.

Prickigt

Jag tyckte att bloggen var väl förtjänt av en ansiktslyftning och vad är mer nördigt än prickar? Okej, det låter kanske långsökt men släng in lite Ben-Day dots i rubriken, fixa en bakgrund med Kirby dots och voilà! Det är som om Roy Lichtenstein skulle ha gått loss på ett gammalt nummer av Fantastic Four! Eller det är väl kanske att ta i men lite old school ser det i alla fall ut.

Vad tycks?

Green Lantern

Igår kväll sändes trailern till Green Lantern (med Ryan Reynolds i den eponyma huvudrollen) på amerikansk tv och kort därefter började den självklart cirkulera på nätet. Mitt intresse för filmen under utvecklingen har gått lite i vågor då jag inte har haft någon vidare relation till karaktären Green Lantern (ett vanligt fenomen när det gäller DC och deras stall med superhjältar) men efter att ha gett serien Green Lantern - Rebirth en chans så har jag blivit mer och mer sugen den senaste tiden. Och nu med trailern så har intresset stärkts ännu lite mer.



Tonen påminner om hur man valde att hantera filmatiseringen av Iron Man, seriöst och med respekt gentemot källmaterialet men samtidigt med en ordentlig glimt i ögat, Ryan Reynolds känns så här långt helgjuten i rollen som Hal Jordan (nästan lika självklar som Robert Downey Jr är för Tony Stark) och det verkar dessutom som att de har löst de visuella problemen/aspekterna (dräkten och ring-konstruktionerna) väldigt bra. Det enda minuset, eller frågetecknet för att vara diplomatisk, är Blake Lively och då främst scenen där hon försöker vara auktoritär. Jag håller tummarna för att det funkar bättre i sitt fullständiga sammanhang eller att hon åtminstone är mer trovärdig i resten av filmen.

Överlag så ser det väldigt ljust ut i dagsläget när det gäller filmer baserade på serietidningar i allmänhet och superhjältar i synnerhet. Det återstår nu alltså bara att vänta till våren och sommaren då det är dags för en kavalkad utan dess like då, utöver Green Lantern, filmer som Thor, Captain America: The First Avenger, X-Men: First Class har premiär. För att inte tala om sommaren 2012 då Iron Man, Thor och Captain America möts i The Avengers med manus och regi av Joss Whedon(!) följt av Christopher Nolans avslutning av sin Batman-trilogi, The Dark Knight Rises. Och då har jag inte ens nämnt The Wolverine; Darren Aronofskys (ja, det verkar äntligen vara officiellt) fristående-men-ändå-inte uppföljare till X-Men Origins: Wolverine!

Sitter jag här och dreglar? Hm, det verkar inte bättre än så. Jag får nog ta och göra något mindre upphetsande helt enkelt... som att stryka dukar kanske? Njae, nu ska vi inte överdriva. För att knyta an till Green Lantern så lägger jag mig och läser Sinestro Corps War istället.

Nördnyheter

Christopher Nolan har nu avslöjat titeln på hans tredje Batman-film: The Dark Knight Rises. I en intervju med LA Times diskuterar regissören den kommande filmen i väldigt kryptiska ordalag men dementerar ryktet om att The Riddler skulle vara skurken. Ryktet om Catwomans medverkan är dock ännu intakt och jag är alltjämt nöjd.

Efter den senaste månadens turer kring filmatiseringen av The Hobbit står det nu äntligen klart att de två filmerna kommer att spelas in i Nya Zeeland precis som med Lord of the Rings. I dagarna har man även presenterat skådespelare för såväl Bilbo som en hel drös med dvärgar.

I övrigt? Darren Aronofsky har fortfarande inte blivit officiellt bekräftad som regissör av uppföljaren till X-Men Origins: Wolverine men "alla vet" att han är det, James Cameron planerar Avatar 2 & 3 som sina nästa filmer och Jocke Bergs brorsa kommer eventuellt få regissera Deadpool.

Nöjd nörd

Det är nu fem dagar sedan vi kom hem från London och jag har ännu inte riktigt återhämtat mig. Firandet av Anton och Daniel i lördags kväll hjälpte knappast men överlag så beror det nog på London. Tre intensiva dagar av promenader, museer, sevärdheter, mat, shopping, etc. En överväldigande upplevelse och efter alla de intrycken så är det inte konstigt att jag fortfarande drömmer om de vackra parkerna och alla enastående byggnader. Vilken underbar stad!

Inte helt oväntat så hann vi tyvärr inte med allt som vi hade planerat (exempelvis fick British Museum och Trafalgar Square stryka på foten) men det känns ändå som att vi hann med förvånansvärt mycket. För en uppsjö med bilder och resebetraktelser hänvisar jag er till Lindas blogg. Närmare bestämt hit.

Älsklingen och jag på Westminster Bridge.

Av det vi hann med så kan jag bland annat nämna Churchill War Rooms, ett museum som innehåller Cabinet War Rooms och Churchill Museum vilket var otroligt intressant. Cabinet War Rooms är en rekonstruktion av den bunker från vilken Churchill och hans regering styrde Storbritannien under andra världskriget. Churchill Museum är, som namnet avslöjar, ett museum om just Winston Churchill och hans liv och karriär. Jag vet inte hur många timmar vi spenderade där men till slut - efter att ha läst åtskilliga skyltar och lyssnat på en mängd olika tal - kändes det nästan som att man fått en överdos med information.

Som den serienörd jag är så var det förstås obligatoriskt med ett besök först på Forbidden Planet och sedan Mega City Comics när vi tog en tur till Camden. Planen var att försöka göra så många fynd som möjligt och inte köpa något som jag lika gärna kan köpa på Seriebörsen men det gick lite si och så med det. Det enda riktiga fyndet var en deluxe edition av Batwoman Elegy som det var 4 pund rabatt på. Alltid något! Utöver det så köpte jag Invincible Iron Man vol. 1, Runaways: Pride & Joy, en deluxe edition av Fables - Book One till Linda och första numret av Uncanny X-Force som nyss drog igång.

Skörden från Forbidden Planet och Mega City Comics.

Sist men inte minst så var vi och såg Phantom of the Opera, något jag har längtat efter att göra i snart tio år. Biljetterna fick vi riktigt billigt då det var begränsad sikt. I form av en studsande dirigent. Vi satt alltså i mitten på första raden. Lyckligtvis störde inte dirigenten överdrivet mycket utan det var mest charmigt. För att inte tala om hur mäktigt det var när ljuskronan lyftes till taket under ouvertyren. Eller när den sedan föll! Vi kände vinddraget! Jag kom på mig själv med att sitta och le som en idiot under stora delar av musikaler. När jag inte satt och smygmimade vill säga...

Nöjd nörd!

Helt enkelt en underbar semester och jag sitter redan och kollar runt bland nya resmål. För även om jag längtar tillbaka till London så borde man variera sig lite. Italien eller Frankrike kanske?

Det finns hopp!

NYCC (New York Comic Con) pågår för fullt och nyheter om allsköns serietidningar, filmer, tv-spel, etc. kommer som i drivor men för mig så är det här utan tvekan helgens absolut största nyhet.



"The upcoming arc, after this first one, sees X-23 on the road... And her partner-in-crime will be Gambit. And that has just been a blast to write. So much fun!" - Marjorie Liu

JAAAAAAAAAAA!!! Gambit är sakta men säkert på väg in i strålkastarljuset igen. Det här kombinerat med att han kommer fortsätta dyka upp i X-Men vol. 3 framöver och att även Mike Carey har en del planer för allas våran ragin' cajun gör mig optimistisk inför framtiden.

Värt att fira! Genom att... sortera tvätt?! Fuck...

"Greatest Man on the Internet"

RayWilliamJohnson bjuder i sedvanlig ordning på en del kul.
Plus, veckans hjälte.

Smells like the 90's

Så där ja! Nitton år efter att det ursprungligen släpptes så har jag nu äntligen införskaffat fjärde utgåvan av Drakar och Demoner. Det var banne mig på tiden!

Nu ska jag kolla ifall den här tv-serien som jag har hört så mycket gott om (Arkiv X? Var det så den hette?) verkligen är något att ha. Passar även på att smaka på den här kolsyrade drycken som jag hittade i affären tidigare idag. Coca-Cola står det visst på etiketten.

/sarcasm

Allvarligt talat så är det kul att äga böckerna själv för en gång skull och det här är bara början. Jag har en liten lista med boxar och handböcker som jag håller ögonen öppna efter, främst till Drakar och Demoner men även när det gäller Kult och Mutant Chronicles. Det finns lite allt möjligt på Tradera och det gäller bara att ha lite is i magen så kan man göra riktigt bra fynd.

Såå... Fritagningen inom kort?

Veckans nerd-rant

Egentligen var det förra veckans nerd-rant men nu blev det så här istället. Lyssna och lär!



Vlogbrothers är tillsammans med wheezywaiter och communitychannel mina senaste fynd i YouTube-världen. Jag börjar få allvarliga problem med att hänga med i alla mina prenumerationer...

Kulturnatten

Igår var det som bekant Kulturnatten här i Norrköping och det blev en riktigt lyckad eftermiddag och kväll även om det kanske inte blev som planerat. Det började med fika, fotoutställning och musik i Knäppingsborg (närmare bestämt Mats Bäckers utställning Rockshots och Ulla Muda som sjöng Edith Piaf) följt av mat och öl på Världens Bar.

Efter maten var det raska steg mot Kulturkammaren för att se Shineth uppträda vilket alltid är en fröjd för både ögat och örat. Sjukt proffsigt och massor med hits! Eller så många som man hinner med på en halvtimma.

Det blev ytterligare öl när vi sedan svängde förbi hemma för att ta på oss lite varmare jackor och se över valmöjligheterna inför resten av kvällen och det var då Linda gjorde månadens upptäckt; Flimmer hade förhandsvisning av Chan-Wook Parks senaste film Thirst på Harlekinen. Fri entré! Ifall namnet inte låter bekant (så är ni först och främst noobs!) så är Park även regissören av bl.a. Sympathy for Mr. Vengeance, Oldboy och Lady Vengeance, tillsammans kända som Hämnartrilogin, några av 2000-talets bästa filmer.

Utan att avslöja för mycket så kan jag säga att Thirst handlar om en katolsk präst som vill hjälpa människor men som istället hamnar i en vild spiral av synd, begär och kroppsvätskor. En väldans massa kroppsvätskor. Det är en otroligt snygg film och i vanlig ordning så bjuder Chan-Wook Park på absurd, becksvart humor som han växlar med romantik och tragik utan några till synes begränsningar. Det är just det som jag finner så uppfriskande med Parks filmer, han låter sig inte begränsas av konventioner och tabun.

En perfekt avslutning på en redan lyckad dag med andra ord!